Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i stenen inrista följande inskription:
“Requies-Cat,” hvilket skulle vara en
slags ordlek på det latinska ordet
“Re-quiescat” (må han hvila i frid), som så
ofta förekommer på grafstenar. Allt
efter som tiden passerade förbi blef
grat-ven försummad och grafstenen slutligen
helt och hållet förlorad ur sigte, tills
man år 1887 började gräfva grunden för
den nuvarande Bank of
Commerce-byggnaden, då Stephen Jones, förman
för inureriarbetarne, händelsevis fann
stenen i jorden och, utan att någon enda
medlem af Galeska familjen visste
någonting derom, lät han inmura
densamma på denna i ögonfallande plats i
nord-vestra hörnet af byggnaden.
Låtom oss hoppas att denna sten
måtte länge “Requiescat” på denna
plats icke allenast till minne öfver
Thomas-cat, utan äfven öfver de glada
stunder, som fordomdags egt rum å
Gales gamla ‘‘homestead.”
* * *
Många skyltar hafva blifvit uthängda
och “dragna in” under tidernas lopp;
men ingen har tilldragit sig
allmänhetens uppmärksamhet så mycket, som
den skylt, hvilken vi här nedan
uppvisa. När man för många år sedan
passerade Washington avenue north, blef
man snart varse en kolossal, svartmålad
trästöfvel, som gnisslade på sina rostiga
hakar i stormen, sannskyldigtvis för
att draga allmänhetens uppmärksamhet
på följande egendomliga inskription,
som i hvit färg afstack mot den svarta
bottnen: “In God We Trust” samt
“Shoemaker Joe. A. G. and ?” För att
bättre tydliggöra skyltens utseende
hafva vi låtit vår speciele artist troget
af-teckna densamma. Att döma af den
förstnämda inskriptionen, skulle man
frestas tro, att vår hedervärde
skomakare med den stora stöfveln vore af ett
ytterst religiöst sinnelag. Huru dermed
förhöll sig, har varit svårt att finna reda
på, ty mannen i fråga, som bär namnet
Joseph A. Gluba, sig till heder och
ingen skam, har alltid varit ytterst sluten
och lemnade ej, trots alla möjliga och
5—
omöjliga försök, några upplysningar,
som vidrörde hans egen personlighet.
Att några roliga sällar förr i tiden
brukade drifva sitt ofog med gubben Gluba,
kunde man lätt sluta deraf, att på
förfrågan, om han hade någon
kompanjon, eftersom det stod “Joe A. G. and
?” på skylten, han svarade: “Nej, det
satte jag dit för att jag ej skulle bli
oroad af banditer. Om de tro, att det
fins två härinne, ha de litet mera
respekt.”
En vacker dag försvann likväl skylten,
och man såg den ej på flera år.
Troligtvis hade den ej den af Gluba åsyftade
verkan. Nej, nej! den kanhända snarare
hade samma verkan som en annan
skomakareskylt, förr i tiden, hvilken lydde:
“Gå inte till någon annan plats för att
bli lurad. Gå då lika gerna in här med
detsamma.”
Den företagsamme affärsmannen lät
likväl icke sin skylt stå länge och skräpa
på bakgården. Den stora stöfveln dök
åter upp i dagen, ommålad och med
helt och hållet nya inskriptioner. Hvar
och en, som gjorde sig besvär att
vandra åt norr öfver Washington
avenue-viadukten, kunde finna den strax intill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
