Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
faldiga gånger af hennes föräldrar
blif-vit vägrad hennes hand; den gamle
höf-dingen påstod, att han var icke tapper
nog, och hans gamla följeslagare kallade
honom för en käring! Solen hade åter
gått ned öfver “sockerskogen” och den
klara månen vandrade högt på den blå
himmelen, då den unge krigaren tog
med sig sin flöjt och gick ut allena för
att ännu en gång sjunga sitt
kärleks-qväde. De vackra fjädrarne i hans
huf-vudbonad svajade sakta för de milda
brisarne, och då han steg upp på
stammen af ett nedlutande träd föll den våta
snön tungt från hans fötter. Då han
höjde flöjten till sina läppar, gled den
stora filten ned från hans välformade
skuldror och låg nu delvis på snön
nedanför. Han började nu sjunga sin
romantiska och hemlighetsfulla
kärlekssång, men kände sig snart frusen, och
då han sträckte sig bakut för att nå
filten, lade någon osynlig hand den
sakta på hans axlar; det var hans
älsklings hand — hans skyddande engel.
Hon tog plats vid hans sida och för
ögonblicket voro de lyckliga; ty
indianen har ett hjerta fullt af kärlek, och i
denna sin stolthet är han lika ädel som
i sin egna frihet, hvilket gör honom till
ett naturens barn. Legenden påstår
vidare, att en stor, hvit björn, som
be-stämdt trodde att nordpolens snö och
dystra vintrar sträckte sig öfverallt,
hade begifvit sig på en resa söderut.
Han närmade sig slutligen norra delen
af den sjö, som nu bär hans namn,
love-rade i sakta mak ner för stranden, och
smög sig ljudlöst genom den djupa och
tunga snön fram till ön. Det var
samma vår som de älskande möttes. De
hade lemnat sin första tillflyktsort och
hade nu slagit sig ned bland grenarne
af en stor alm, hvilken sträckte sig
långt ut öfver stranden (samma träd står
ännu qvar och väcker allmänt intresse).
Af fruktan för att blifva upptäckta hade
de talat till hvarandra endast i en eakta
hviskning, och för att komma tillbaka
till lägret i god tid och derigenom
undgå misstankar, reste de sig upp för att
begifva sig hem, då den unga qvinnan
helt plötsligt upphäfde ett våldsamt
skri, som hördes öfver till lägret. Hon
tumlade af förskräckelse tillbaka till den
unge riddaren, fattade tag i hans filt,
men snafvade med foten och föll,
dragande filten med sig, i den stora famnen
på det okända vidundret.
Ögonblickligen voro hvarje man, qvinna och barn
af den strax intill lägrade
indianstammen nere vid stranden, men alla
obeväpnade. Skrik och ångestrop utgingo
från hvarje mun. Hvad var att göra?
Det hvita odjuret höll den af fasa
half-döda qvinnan i sin jettestora famn och
lekte med sitt sköna byte, precis som
om han varit van vid liknande
händelser. Ett döfvande skri från den
äl-skogsfulle krigaren hördes öfver
hundratals rop. Han rusade genast i väg
till sin “wigwam,” grep sin stora
vapen-knif och återvände med några få språng
till den fasansfulla scenen, rusade fram
genom nedböjda träd till den plats, der
hans dyrbara skatt föll, och med en
uppretad panters raseri slog han ner på
fridstöraren. En stöt af hans hvassa
knifblad öppnade dödens
karmosinfär-gade slussar och tvingade den döende
björnen att genast lossa på sitt djerfva
famntag. Den natten blef det icke
mycket sömn af inom lägret eller för de
båda älskande, och under det att både
gamla och unga dansade omkring den
döde bestens lik, dekorerades den unge
krigaren med en ny fjäder, och innan
en ny måne hade gått in hade han en
lefvande skatt sluten till sitt hjerta.
Deras barn lekte under många år på
den hvita björnens beredda skinnpels,
och den tappre krigaren och hans
skyddande engel glömde aldrig den
förfärliga tilldragelse och den underbara
räddning, som gjorde dem till ett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
