Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade, kan lätt förstås ai det faktum, att
tusentals personer stodo orörliga, som
packade sillar, under hela ceremonien,
hvilken varade i tre timmars tid.
Året derpå, lördagen den I4:de
September, firades äfvenledes denna
svenskamerikanska nationaldag, om ej fullt så
storslaget, likväl med samma entusiasm,
samma lif och värme. Klockan 2 på
slaget, då dånet af skotten från svenska
artilleribatteriets salut för guvernör
Merriam förklingat, hade omkring 3,000
högtidsklädda svenskar intagit sina
platser i det rymliga Coliseum på
östsidan. Programmet var äfven denna
gång särdeles rikhaltigt.
Bland de många festtalarne märktes
förnämligast guvernör W. R. Merriam.
senator C. K. Davis, Minnesotas
främste vältalare, professor J. S. Carlson och
Hon. John Lind. Allting gick här med
en viss takt och ton, synnerligast då
den gemytlige Oscar Ringwall, under
stormande applåder, svängde
taktpinnen öfver sin väldiga orkester.
En ingalunda obetydlig del af
festligheterna var den stora i många divisioner
uppdelade parad, som anstäldes
omedelbart före ceremonierna. Paraden var
stor och lysande nog att slå våra
amerikanska bröder med häpnad. Några af
de mest utmärkande dragen i denna
procession utgjordes af ett drakskepp fullt
af bepansrade krigare, “Kalmar
Nyckel,” i hvilket de första svenska
koloni-’terna kommo öfver, Svea,
personifierad af en ung dam i svensk nat
ionalko-stym, samt amerikanska
frihetsgudin-nan, Columbia, omgifven af hvitklädda
flickor. Då tiden för processionens
bildande närmade sig, uppstego hotande
moln på himlahvalfvet, och då
densamma satte sig i gång regnade det ej så
obetydligt ett par minuter. Regnet
öf-verensstämde dock icke hvarken med
fartygens konstruktion eller med
flickornas hvita klädningar, och det var
åtminstone en gång nära att panik
utbrutit. Lyckligtvis afstannade regnet i
detsamma. Då guvernör Merriams vagn,
som äfven körde med i processionen.
passerade förbi Columbia, yttrade
guvernören i förtrolighet till
“undertecknad,” att han aldrig förr sett
frihets-gudinnan “så vacker, men så blöt.”
Sedan denna tid har vår
svensk-amerikanska nationaldag icke anordnats och
firats af närboende svenskar som ett
helt, utan hafva de svenska
föreningar-ne och kyrkosamfunden livar för sig
firat denna minnesfest.
Vid "Svenska Brödernas" firande af
Förfädrens dag året derpå, föredrogos
följande verser, allt för goda att här
uteslutas, författade af G. Wicklund,
med titel:
VÅRA FÖRFÄDER.
En minnesfest i qväll vi firn bär
Med patriotisk känsla vitan måtta
För våra landsmän, som till Delaware
Hitkommo 1638.
De trotsade Atlantens vreda våg,
Och äfventyrligt var nog deras tåg:
Men hvarken stormar eller ruskigt väder
Förmådde skrämma dessa våra “fäder1’.
Den tiden gick det icke så galant
Att komma öfver hafvit bit till landet,
Och den, som dessa dar var emigrant.
Var säker, ätt han ganska tråkigt fann det.
Då var det brist på ångare totalt.
Med reskostymer var det också skralt;
Ty uti korta knäbyxor af läder
Och svala rockar — kommo våra fäder.
Dock hur det var, så slogo do sig ut.
Och särskildt de, som voro ifrån Småland,
Och några blefvo farmare till slut
Samt skötte väl sin åker och sitt kål-land.
En blef skomakare, en annan prest,
Man tog det yrke, som man fann för bäst,
Dock mest förtjente de, som sydde kläder
Och bryggde öl åt våra första fäder.
Det var en stilla, var en lycklig tid;
Ty här fans ännu icke politiken,
Och våra fäder lefde uti frid
Förgätande den gamla verldons riken,
Ej fans republikan, ej demokrat,
Ej valkampanjer med politiskt prat–
Ooh till borgmästare i deras städer
De bäste togos utaf våra fäder.
Och eniga de voro uti tron:
De voro gamla goda lutheraner.
Ej fans nutidens slemma religion,
Der främst i templet sitta publikaner.
Iiland dem var aldrig någon humbug spord.
Och deras valspråk var: “en man ett ord”—
E11 sak som gör mig stolt och som mig
gläder;
Ty smickrande den är för våra fäder.
Fastän af år två hundra femtltvå
Se’n doss försvunnit uti tidens bölja,
Syns här det svenska slägtet kraftfullt stå;
Förty vi fädernas exempel följa,
Och framgång kröner våra företag.
Och glädtigt helsa vi hvar nyfödd dag;
Ty samma frihetssol emot oss träder,
Som log i Delaware mot våra fäder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
