Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellgrens bref till Rosenstein II. Af H. Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens bref till Rosenstein. 49
[-[Il-För-]
{+[Il-
För+} Herr Magisterns ärade skrifvelse aflägger jag min
ödmjuka tacksägelse. Det kan ej annat än på det högsta smickra
mig att kallas till ledamot i ett sällskap, där jag får räkna Herr
Magistern för medbroder. Om detta sällskaps ändamål vore det,
som Herr Magistern behagar föregifva, skulle jag tillstå utan skryt,
att ingen vore skickeligare att uppfylla det än jag. Men då man
läst sällskapets tidningar och Herr Magistern arbeten, förfaller på
en gång Herr Magisterns paradoxe och min skickelighet. Jag
emottager med öm erkänsla offerten af Herr Magisterns hedrande
vänskap; det första bevis jag däraf vågar begära, är, att Herr
Magistern behagade förvissa sällskapet Apollini Sacra om min
vördnadsfulla tacksamhet mot dess förtroende, och det andra, att
då och då genom brefväxling i brist af närmare och ännn kärare
medel så försäkra mig sjelf om fortsättningen af Herr Magisterns
benägna tänkesätt och Herr Magistern om den högaktning,
hvarmed jag har äran framhärda
Stockholm den d. 23 april 1778-
ädle och Höglärde Herr Magisterns ödmjuka tjenare
J. H. Kellgren.
[21.
Wexiö och Skatelöf den 12 aug. —92.
I går återkom jag hit på mitt boställe efter en mycket
nöjsam resa. Jag dröjde en dag på Wernanäs och en annanthos
Landshöfdingen i Calmar, som mådde väl och ofta omtalte det
glada besök, han nyss haft från Carlskrona. — Jag sänder efter
löfte mitt fullkladdade exemplar af Olympie. Tecknen må ej
förvilla; de angå blott declamation. De understrukne orden utmärka
vigten i ton och känsla. De sammanbindningstecken, som finnas
här och där, ofta i slutet eller midt i versen, ha till afsigt att
förekomma den högst monotona, ledsamma hvilan vid hvarje rim
och hémistiche, så vanlig i förra tiden, då man ännu ej lärt att
läsa en vers utan blott att scandera den. Men jag bör ej trötta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
