Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vår älsta folksaga. Af H. Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår älsta folksaga. 177
tydelse att redan under 1600-talets andra årtionde kunna påvisa
tillvaron af en äkta svensk fesaga. Den ifrågavarande sagan återfinnes
i en handskrift af Olavus Petris krönika (E. 8. Ups. Bibl.), som 1612
som sätter sin hund Rakki till konung öfver danskarna. Hos Saxo (ed.
Müller s. 352) förekommer sagan i den formen, att en svensk sätter sin hund
till konung, ej öfver danskarna, utan öfver norrmännen, och på grund af
denna uppgift hos Saxo anser sig Petrus Olai (Langebek I, 80) äga rätt
att förneka trovärdigheten af denna för danskarna så nedsättande sägen.
Äfven senare danska författare såsom Swaningius (Refut. Calumn. 1560 H — H 2),
Erasmus Lætus (Margaret. 1573 s. 248—249) och Pontanus (Rerum dan. Hist.
1631 s. 29) stödja sig på Saxo. Hos Swaningius användes dennes auktoritet
till att gendrifva svenskarnas smädelser. Från Annales Esromenses öfverfördes
sägnen till svenska i Een deel af danske krönika j hedendomen, och därifrån
öfvergick den först till Pros. Krön. och därifrån till Lilla Rimkr. och Ericus
Olai, ehuru den där redan fanns i den norska versionen (Småstycken 228,
Medeltidens rimkr. I 219 och Scriptores II 21). I Heming Gadhs oration anspelas
ock på denna sägen (Scriptores III 60), hvilken naturligen ej häller förglömmes
af Joh. Magnus (Lib. II. Cap. 21; den norska versionen Lib. VII Cap. 16). Den
sanningsälskande Olavus Petri sökte förgäfves att göra opposition emot den
orimliga anekdoten. »Hvad nw sannast wara kan — yttrar han ed. Klemming
s. 25 — om thenna twå hundar Swerring och Racka låter jach andra döma om.
En mechta Stoor forachelse haffuer thet warit om så skeedt är. Kan henda at
Swerring och Räcke haffua warit twå Män, the ther slitzke haffua warit såsom
hundar, och för then skul haffua wordet kallade hundar, efter som the
fordomdags pläghade bruka fabeler och förtekt ord». Under en tid af ursinnigt
danskhat kunde denna förklaring ej gärna blifva antagen. Gustaf Wasas mera
under-gifne historieskrifvare Laurentius Petri upptog pliktskyldigast både den danska
och norska versionen fScriptores II 23, 39), af hvilka den förra återkommer hos
Paulinus Gothus (Hist. Året Lib. II, Cap. 13). Messenius, hvars klara förstånd
naturligen genomskådade det orimliga i denna historia, anför likväl utan
reservation på flere ställen den norska traditionen (Scondia Illustr. Lib. I s. 5. 53,
Lib. XI s. 33, Lib. XV, s. 3), hvilket ej hindrar honom från att Lib. XIII s. 26
räkna den danska till »deliramenta in odium conficta gentis danicæ». Äfven
Verelius, som (Epit. Hist. Lib. I s. 21—23) berättar historien om Rakka och
Snyo, slutar med en försäkran, att han ej höll den för otrolig. Den siste
historieskrifvare, som ansett sig kunna göra bruk af berättelsen är A. A. Afzelius, som
i Svenska Folkets Sagohäfder I s. 103, 165 anför både den danska och den
norska traditionen. Den sistnämda har sedermera behandlats på vers i ett
skämtsamt poem, författadt af W. v. Braun och infördt i kalendern Farbror
Mårten. För fullständighetens skull kan slutligen nämnas, att denna
egendomliga sägen redan på 1500-talet varit känd i Tyskland. Den förekommer
nämligen i Paulis Schimpf und Ernst ed. österley s. 257.
Den andra berättelsen — om de tre sanningarna — förekommer först hos
Babrius och har sedermera fått en synnerligen vidsträkt spridning. De
sagohistoriska hänvisningarna meddelas i Gesta Romanorum ed. Oesterley s. 722 och
i Gerings Islendzk Æventyri II s. 180.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
