Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterbom och Geijer efter »affallet» Af G. Frunck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Atterbom och Geijer.
förut å ena sidan öfvermåttan tadlats, å den andra öfvermåttan
berömts. Geijer hade velat gå »den jemna sanningens medelväg.»
De vackra och betydelsefulla slutorden anföra vi i sin helhet: »Jag
besvarar derföre hans handtryckning med oförminskad värme. Äfven
mig har »stugan blifvit för trång»; i den mening, att äfven mig
lockar den fria luften, den vida, klara himmelen. Men då hans
bana är rigtad åt hafvets öckenrymder att der förlusta sig med
stormvågor, med vikingsbragder och strandmåsars skri, går min åt
den gröna skogen, bland blommor och lärksång att der lyssna till
den anda, som ännu i dag gerna uppenbarar sig, liksom fordom
för propheten, icke i väderbvirfveln, icke i jordskalfvet, icke i
eldslågan, utan i en sakta vindflägt med eviga trösteljud. Vill
han understundom, trött af sina härnader och ströftåg, besöka mig
der i min eremit-hydda, sk må han vara viss att alltid mötas af
ett lika oskrymtadt välkommen som i vår gemensamma ungdoms
oförgätna dagar» *).
Atterboms försvarsskrift — ty en sådan är den — bär en
upphöjd och ädel prägel, men gör i sak på det hela taget ett matt
iniryck, så till vida som han vederlägger egentligen endast hvad
som rör hans förhållande till den gamla skolan, men icke bemöter
recensentens vigtigaste kritiska inkast i afseende på arten af hans
poesi. Han har intet att svara på de välgrundade
anmärkningarna mot dennas förnämhet att ej släppa verkligheten inpå sig
— dess »pretiositet» — skaldens böjelse för en symbolik, i hvilken
han själf »träder emellan tecknet och det betecknade och ger
in-visningen, tydningen» — detta klemande med sin egen ytterst
tillspetsade subjektivitet, egenskaper, som (hvad de bägge sista
beträffar) Geijer tillägger den nya romantiken i allmänhet utan att
därifrån fritaga Atterboms diktning. Kanske kan man i det
undanskjutande af hufvudsaken, hvilket vidlåder Atterboms skrift,
1) På den geijerska recensionen syftar xenien »B.* * G.» (Saml. Dikter,
1863):
Redligt du klandrat; humant till en del. Godt! Auctorn är tacksam:
Dock är hans ståndpunkt hans; kan ej förvandlas till din.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
