Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterbom och Geijer efter »affallet» Af G. Frunck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterbom och Geijer. 79
som berodde på hans pligt för tillfället, emedan det var en
»häfd-vunnen sed, att hvarje afträdande Hector förtäljer i en enkel
öfversigt de akademiska tilldragelser, som timat under bans styrelsetid.»
Att vid den återblick, som han i sin skrift kastade på Geijers
lifsverksamhet, han icke kunde förbigå dennes öppna brytning med
»den historiska skolan», är tydligt. Hvad han härvid yttrade, röjer
visserligen partimannens ståndpunkt, men hans ord uppenbara äfven
ett bemödande att utan att skyla egna åsigter, så mildt som det
med dessa gärna var möjligt, döma öfver den bortgångne. Hvad
det ofvan anförda uttrycket beträffar, har det, då det läses i sitt
sammanhang, ej den smädliga karaktär, som det, lösryckt ur
detsamma, erhåller. Efter att hafva omtalat, huru Geijer mot slutet
af sitt lif ville lefva blott för sin häfdateckning, heter det:
»Försynens beslut var dock ett annat. Hans fysiska krafter voro bräckta;
de hade till och med länge, fastän hemligen, varit det; och
tilläfventyrs kan mången af hans senare lefnadsföreteelser endast
patbologiskt förklaras.» Det är Israel Hwassers uttryck som
Atterbom här anför (enligt hvad både Hjärne och Hellstenius upplysa),l)
och, som man finner, är det genom ordet »tilläfventyrs» ej så litet
modifieradt och användes för öfrigt ingalunda särskildt om affallet.
»Men», fortsätter Atterbom, »huru än härmed må förhålla sig, så
utplånas dock aldrig de verkliga förbindelser, i hvilka Sverige står till
denne sällsynt begåfvade man, på hvars kärlek och snille poesien,
filosofien, historien, musiken gjorde lika anspråk.» Det sista
omdömet är ett bland de många i ofvannämnda program, genom
hvilka författaren framhåller Geijers storhet, och det hela gör
intrycket af att härröra från en verklig vän, som ej upphört att vara
det därför, att han ej kunde förstå eller gilla sin förre
själsfrändes förändrade riktning.
Såväl Atterbom som Geijer hafva själfva genom sina bref
lemnat bevis för det vänskapsförhållande, som emellan dem egde
1) Hwasser lär hafva fält detta yttrande i ett enskildt sällskap. I sådant
fall måste det betraktas som mindre taktfullt af Atterbom att offentligen åter
gifva det. Hvilken punkt i Geijers senare Uf Hwasser egentligen afsåg, är os§
ej med visshet bekant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
