Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - (Till J. A. Hazelius)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
går ensam (och som gjort det ifrån min spädaste barndom), och
den yttre verlden, hvilken har lika många anspråk på samma
fattiga person. De der ämnena vilja fram, påstå sig vilja uttalas,
lemna mig ingen ro. Hvad jag skrifvit är icke tomt prat. Jag
kan hafva felat i detaljer; men i hufvudtankarne har jag icke
yttrat ett ord, som jag icke i 25, kanske i 30 år begrundat, i alla
riktningar och vrår. Och likväl — hvilka uselheter har jag icke
hittills gjort? emot för hvad jag ville, och möjligen skulle kunna,
om! ack, om någon af er visste under hvilka omständigheter alla
dessa skrifter tillkommit!! Flere af mina vänner hafva beklagat
sig öfver brister i utförandet, luckor i planen. Jag vill nu icke
här tala om den särskilda theoretiska grunden för sådant, der jag
hyst olika tankar om hvaruti fullkomlighet i utförandet består och
hvaruti jag kan hafva rätt eller orätt. Men det faktiska är,
att ingen scen, ingen sida blifvit uppsatt och skrifven under
sådana vilkor, som man brukar önska sig. Mina välvilliga vänner
anse åtskilliga af mina saker skära och täcka: visste man, att
ingen situation blifvit tecknad i Signora Luna eller Kapellet . . .
utan ständiga afbrott, der jag skolat svara på oräkneliga ting,
än rörande hushållet, än skolgosseföräldrar, än — — —. Måtte
man då förlåta mig, om jag någongång gått litet för raskt
tillväga. När man ständigt stickes af tusen små, små synålsuddar
(af hvilka ingen skulle betyda något ensam, men hvilka
tillsammans bilda ett verkligt marter), så bibehåller man icke alltid
jemvigt, eller gör allt som man bör. Min goda Maria[1] är till sin
inre menniska verkligen änglalik, i ren och oskrymtad välvilja, i
rättvisa och i kärlek till sanning. Men till sin yttre person kan
knapt någon tänkas hinderligare och svårare för en, som
behöfver sysselsätta sig med hvad jag skulle och ville. Ingen sko blir
lappad, ingen stol satt på sitt ställe, ingen kålrot köpt, som icke
jag 5 till 10 gånger måste uttala mig öfver och, i de flesta fall
personligen bestyra om. Man vet icke detta, och ingen skall tro
det. Mången tror, att jag setat för mig sjelf, som en fri och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
