Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopold och Reuterholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 Leopold och Reuterholm.
nativt, en tredjedel af det arvode, 333 rdr årligen, han uppbar såsom
ledamot af nummerlotteridirektionen. För att än mera betrygga
framgången, medsände han för hertigen-regentens räkning några
verser till Den vise Regenten. Leopolds bref hade en förunderligt
kraftig verkan. Redan midsommardagen fick Leopold af Reuterholm
personligen veta, att hans ansökan var bifallen, och af hans^egen
hand emottaga en d. 22 Juni 1793 utfärdad kungl, resolution, som
tillförsäkrade Leopold tre års tjenstledighet samt rätt att vistas på
landet och att under tiden åtnjuta alla sina inkomster. Dagen
derefter prisade Leopold också i ett bref till Reuterholm denna
»skyndsamhet öfver all väntan» och försäkrade, att han »aldrig af någon
dödlig emottagit en större välgerning.» Så snart Leopold fått denna
sak ordnad, satte han i verket sin plan att för besparings skull
slå sig ned i Linköping. Det är bekant^att Leopolds flyttning af
åtskilliga samtida betraktades — och huru kunde de tro annat? —
såsom en »förvisning af liknande art med den, som träffade Gustafs
öfriga’ vänner.» Man finner, att den i stället var, såsom Leopold
sjelf säger, »en kunglig nåd.»
Reuterholm tyckte nu antagligen, att Leopold knappt kunde
använda tiden i sitt Tusculum bättre än till att infria sitt löfte
att besjunga sin välgörare. Redan i Febr. 1794 lät han Leopold
förstå, i hvilken belysning han ville blifva porträtterad: »Om de
qval) som den känslofulle måste undergå, då han efter at hafva
gjordt alt det goda han förmått, dömmes vrångt af orättvisan eller
lättsinnigheten.» Ehuru Leopold fann detta ämne kärt, »derför att
det är sublimt», dröjde det dock en rundlig tid, innan han blef
färdig med sitt verk. Det kom sig, säger han sjelf, först och
främst deraf, att han ville vänta med sin teckning, tills han sett
Reuterholm »kröna sin lysande bana med det ärorikaste värf, som
sedan Oxenstiernas tider af svensk statsman utfördes,» men också
deraf att han »hoppades kunna göra verket till ett monument af
den skyldigaste tacksamhet, varaktigare än alla mina öfriga svaga
arbeten.» Under tiden undfägnade Leopold Reuterholm då och då med
en smakbit af sin charmanta konst, såsom den ofvan (sidd. 93—95)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
