- Project Runeberg -  Samlaren / Tolfte årgången. 1891 /
137

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopolds bref till Reuterholm, efter originalen i Riksarkivet.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Leopolds bref till Reuterholm. 137

Förskräck, slå ner; det tåls, men vakta dig,
At en Aurel, en Carl, en Chatam vara,
Om du ej vill at, som i allmen fara,
Mot dig allena, alt skall väpna sig.

O när skall himlen unna jordens bygder

Ännu en ålder, ej af gull, men dygder!

När skall det goda hvar Förtjenst förmår

Ej Egennyttans usla motstånd väcka?

Och denna glans, för hvilken hon ej rår,

Ej mer ge afund, och ej mer förskräcka?

Så länge verlden än i stillhet njöt

Den barndomstid, de sanna gyllne dagar,

Då hvarje tjäll ett samfund inneslöt

Lycksaligt styrt af faderliga lagar;

Då ärans tecken var — en herdastaf,

En talrik hjord den enda omsorg väckte,

De mogna frugter fyllde hungrens kraf,

Den närmsta källan törstens låga släckte,

Och gräset bädd, och ullen klädnad gaf;

På denna tid, (men ock på den aliena:)

Var lugn och rätt Förtjenstens trygga lott.

Dess namn var kärt, man fann det goda — godt;

Ty menskors hjertan voro ännu rena,

Och Hatets båge tom ännu på skott.

En vördig hus-far, niöt den ljufva heder

Som känslan egnar ålderns silfverskrud:

Ifrån hans mun kom ej ett gäckadt ljud,

Man lärde dygden af hans enkla seder,

Och lefnans klokhet, af hans visa bud.

Främst satt han der, vid nedgången af solen,

Med sina skrynklor och sitt hvita hår,

På den af qvistar vridna, låga stolen,

Och talte vishet, skördad af hans år.

Kring honom sutto, lyssnande och rörde,

Hans fromma hustru, barn och tjenstehjon,

Och botande på lyckligt brukta don,

Med nöjets ifver, slöjdade och hörde.

En hvars förrättning blef förtäljd och dömd,

Och ingens flit af laget oberömd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:16:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1891/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free