Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stafvelseräkning som princip för svensk vers under sextonhundratalet. Af O. Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stafvelseräkning som princip för svensk vers under sextonhundra talet. 3
serna betonades vanligen så, att sänkningen kom att hvila på
hvarje udda, höjningen på hvarje jämn stafvelse utan hänsyn till
dess språkliga värde. Mest oangenämt berör oss detta vid rimmet,
när t. ex. »Våter» måste rimma på »schwer», »Ketzér» på »her»,
»Tarsensér» på »mär». Dramats verser äro vanligen de fyra gånger
betonade med jambisk rytm och par-rim. I stället för de öfliga
åtta eller nio stafvelserna förekomma emellertid verser med ända
till sexton stafvelser. Vid den rent mekaniska stafvelseräkningen
med betonande af hvarje jämn stafvelse stannade man visserligen
icke. Gengenbach, Kolross, Birk o. a. nådde efterhand fram till
en regelmässig växling af höjning och sänkning, d. v. s. till den
senare Opitz’ska principen». Samma förhållande återfinna vi i
Nordtyskland hos en del af de till Luthers krets hörande dramatikerna,
särskildt Zwickauergruppen, hvars medlemmar (Rebhun,
Acker-mann m. fl.) egnade betydlig omsorg åt sin metrik. Liksom
schwei-zarne svärmade Rebhun för antika metra och använde omväxlande
jambiska och trokaiska verser af olika stafvelsetal, alltid dock
blott ett slags vers och en sorts rim uti hvarje scen1). Han hade
emellertid den förargelsen att se sin Susanna utkomma i en
upplaga, där i stället för alla dessa nyheter det gamla 8-stafviga
rimparet herskade utan motsägelse2). Denna bearbetning vittnar bättre
än allt annat om publikens smak, och andra diktare afskräcktes
också från antikefterbildning. En egendomlighet, som kan iakttagas
hos Hans Sachs, Birk m. fl., är att de uteslutande eller så godt
som uteslutande använde endast manligt rim, hvarvid de minskade
svårigheterna för sig genom att borttaga e ur alla infinitiver och
sålunda förbyta en mängd kvinliga rim i manliga.
Hvad den större hänsynen till betoningen beträffar, så synes
denna åter hafva minskats efter dramats blomstring på 1530- och
1540-talen. Vi märka detta äfven hos tvenne tidens teoretici på
detta område, Laurentius Albertus Ostrofrancus och A. Oelinger,
1) R:s dramer äro utgifna i Bibliothek des liter. Vereins in Stuttgart.
2) Höpfner, Reformbestrebungen auf dem Gebiete d. deutschen Dichtung
d. XVI u. XVII. Jahrh. Progr. Wilhems.-Gymn. Berlin 1866 s. 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
