Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stafvelseräkning som princip för svensk vers under sextonhundratalet. Af O. Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stafvelseräkning som princip för svensk vers under sextonhundratalet. 15
förnämare personernas repliker, medan det andra, 10-stafvingen,
talas af bönderna. Här möta oss skäligen många
oregelbundenheter; af prologens 86 verser innehålla 19 eller öfver femtedelen
en stafvelse för mycket, hvilken dock på somliga ställen kan hafva
försvunnit genom elision, om man får antaga, att denna egt rum
utan att vara antydd. Genom dylik skulle somliga scener (t. ex.
I: 3) kunna blifva nästan regelbundna, andra (t. ex. V: 5) äro åter
äfven i detta fall ohjälpliga.
Samme författares Bele-snack (1649) är skrifven på 10-stafvig
vers af samma beskaffenhet, som i det föregående dramat. För
att uppnå det afsedda stafvelseantalet sammandrager Chronander
här stundom ganska våldsamt t. ex. »önskte», »snarre» (III: 1).
Elision skulle äfven här hjälpa mångenstädes, t. ex.:
Guldkädi’, armband, thet honom ey borde.
(III: Argumentum)
eller
Acolast’, ey hielper nu at skarnpta.
(VI: 2)
De talrika oregelbundenheterna kunna äfven härflyta af
bristande tid, såsom författaren själf antyder i epilogen:
Commædian är stält i hastigheet,
Alt kan ey wara så behagligheet.
På ett par ställen inträder ett nytt versmått af växlande 8- och
9-stafviga verser, såsom i Lutherius repliker i första aktens början:
Gud han stichta echtenskapet först,
at twå skulle wara maker,
Huilket ibland alla stånd är störst
Insat mest för tree orsaker, o. s. v.
Manliga och kvinliga rim växla i de anförda raderna regelbundet,
men detta iakttages icke alltid; stundom hafva både 8- och
9-stafviga kvinligt slut, stundom båda manligt. Samma versmått
återkommer i andra aktens tredje scen. Rimmen äro ibland dåliga,
t. ex. »kräkla — biäbbla», »kallar — föräldrar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
