Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stafvelseräkning som princip för svensk vers under sextonhundratalet. Af O. Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förf. yttrar, att man kan tänka sig trenne olika svar på den
ofvan s. 4 och 12—13 vidrörda frågan, huru denna vers lästs.
1) Den har skanderats såsom jambisk utan hänsyn till ordens
naturliga accent. Då detta bestridts af det skäl, att ett dylikt
våldförande af språket vore otänkbart, hänvisar Minor till den
omständigheten, att hos barn sinnet för rytmen är vida starkare än
det för meningen, och att något dylikt kunde vara tänkbart äfven
hos H. Sachs’ samtida. För öfrigt berättas det, att ännu i våra
dagar vid uppförandet af ett ungerskt jul-spel bönderna föredraga
versen »rein taktierend» utan att stötas af sådana betoningar som
»Våter» eller »sorgen».
2) Det ifrågavarande rimparet är en på betoning bygd vers
med fyra höjningar och lika många sänkningar, hvilka ej behöfva
regelbundet omväxla. Emot denna af Gödecke, Pilger och
Sievers företrädda uppfattning erinrar Minor, att det i en mängd fall
torde blifva mycket svårt att uppvisa mer än tre verkligt betonade
stafvelser.
3) »Det finnes emellertid ännu en tredje möjlighet, som hittills
icke af någon tagits i öfvervägande, nämligen att H. S:’s vers,
liksom den franska, är att betrakta såsom en vers, hvari blott
stafvelseantalet är bestämdt, men öfverensstämmelse mellan ordets och
satsens accent fordras blott uti rimmet». Således samma
sylla-biska princip här som uti mästersången eller senare uti Wekrlins
mot Opitz’ lag oppositionella diktning.
Minor framhåller, att ej häller 1500-talets teoretici lämna ett
tillfredsställande svar på frågan och slutar med ett: »non liquet».
Hvad nu beträffar den Messeniska varieteten af åttastafvingen,
så synes mig den tredje af de här uppstälda möjligheterna vara
den mest tilltalande just på grund af egendomligheten i de
kvinligt slutande verserna. Rörande dylika versers förekomst i
Tyskland yttrar Minor blott följande: »Wiederholt begegnen wir im
XVI. Jabrhundert auch achtsilbigen Versen mit zweisilbigen
Rei-men, von denen zunächst offen bleiben muss, ob wir sie als klingende
oder als stumpfe zu betrachten haben».
Otto Sylwan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
