Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andreas Arvidis Manuductio. Af O. Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Arvidis Manuductio. 93
tillämpas», Arvidi har här haft ledning af iakttagelser hos Ravn
och Opitz, men han är utförligare än dessa. Sedan han efter
Opitz gjort den vanliga indelningen i manliga och qvinliga rim,
förbjuder han efter Ravn de daktyliska rimmen. Motståndet mot
daktylerna utgick från »det fruktbringande sällskapets»
grundläggare och själ, hertig Ludvig af Anhalt eller »der Nährende» som
han i orden hette. Fursten egnade dessa »springande och
hoppande versfötter» ett lifslångt hat af samma art som
Gornber-ville ordet »Car» och med hela tyngden af sin auktoritet söket
han i de poetiker, som buro det lysande sällskapets hallstämpel
motarbeta detta versslag, som den kände professorn i Wittenberg,
August Buchner velat gifva burskap i den tyska litteraturens
riksstat2). Hans hjerta skulle hafva fröjdats åt Arvidis förbud mot
daktyliska rim och säkert hade han bjudit den hederlige
Strengnäslektorn på en lång klunk rhenskt ur den klassiska Oelbergern,
ordens väldiga festpokal, för hans välförhållande, om han också ej
var fullt renlärig i frågan1).
Sedermera varnar Arvidi liksom Ravn mot halfrim och
assonanser liksom mot »les rimes riches», hvilka egentligen intet
annat är än som det i Corvinus epitome heter »vocis ejusdem
re-sumptio». Efter dessa stränga regler för rimsluten tycks Arvidi
fattats af medkänsla för rimmarnes svårigheter och gifver derföre
följande praktiska råd, att om man saknar rim taga ABCD till
hjelp, »ty ther vthaff kan man vthi hastigheet allehanda
lijkaliu-dande Rijmord uthleeta». Har man »vthi», man begynner blott: A, B,
bij, C, D3 dij, e, f, trij o. s. v., ända till dess man finner något
som passar, och skulle då intet ord lämpa sig, gör man klokast
i att ändra den första versen »in til thes han kunde fogligare med
Rijmslutandet komma öfwereens». En så mekanisk regel finnes dock
icke hos Opitz, och ej heller hos den mycket vittert bildade Ravn
— deremot finner man den så godt som ordagrant åter i den älsta
af de engelska renaissancepoetikerna, George Gascoignes lilla trak-
1) G. Krause, Der Fruchtbringende Gesellschaft älteste Ertzschrein. Der
Nähreades brefvexling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
