Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. Af Lauritz Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. 89
barn lära dem: De äro skrifne med smak; men en smak, sora är
god för den gamla Adam, och som smakar illa för den
Himmelska. Det wore önskeligt, at deras auctor, som tycks wara qwick,
upsöktes och blefwe af Consistorio tiltalt, underwist och
öfwer-tygad, huru förargeliga hans snillefoster och upförande äro för
Guds Barn, och huru skadeliga för Ungdomens tilwäxt uti en sann
Gudsfruktan: Och om han icke kunde förmås, at bruka sin penna
til Guds ära, at han åtminstone uphörde med förföriska dikter, och
offenteligen återkallade de af dem han redan gjort, samt tilstode,
at han farit wilse: Men om han det icke wille göra, borde han
Fiscaliter anklagas och näpsas, samt Wisorna med Wite förbjudas
och upbrännas.»
Att dessa förslag i all sin stränghet icke sattes i
verkställighet, är naturligt. Dock kom törhända det sista alternativet till
utförande i afseende på en Bellmansk visa.
Får man tro Eichhorn, var samma år nämligen »Gubben Noach»,
den så allmänt sjungna visan, »kallad att stå till rätta för Lunds
Domkapitel». Den förekom i ett skillingstryck, deri äfven andra
stycken voro intagna, och dömdes att »inlefreras» och brännas.
Att det nu emellertid var »Gubben Noach», som dertill särskildt var
vållande, är väl ej så säkert som Eichhorn vill göra troligtx).
Under någon tid är det derpå — så tyckes det — tyst med
oppositionen mot Bellman. Inom den dåtida tryckta eller
handskrifna litteraturen förekommer, såvidt man vet, intet, som i denna
sak skulle kunna upplysa. Och det tal, som ofta urartande till
förtal gick från mun till mun, har ej lemnat några spår efter sig.
Från 1773 hafva vi emellertid åter ett bevis på det motstånd,
med hvilket den Bellmanska dikten mottogs. En storm af ovilja
bryter då lös mot skalden och en hans »gudlösa visa». Lågan,
som legat och glödt under askan, fick näring och flammade upp.
I Göteborgstidningen Hwad Nytt? Hwad Nytt? lästes 1773 ett
impromptu till Bellman eller, som han här kallas, »denne glade och
lycklige skalden». Det hade till författare Olof Bergklint, hvars
1) Eichhorn, a. st. 7J,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
