Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. Af Lauritz Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. 97
Storligen skulle man emellertid misstaga sig, om man med alla
dessa samtida uttalapden för ögonen antoge, att den Bellmanska
sången vid denna tid endast hade vedersakare. Fryxell låter
visserligen påskina något sådant, men detta är, som vi snart skola
se, föga öfverensstämmande med verkliga förhållandet.
Sedan den frejdade berättaren vidlyftigt ordat om Kellgrens
anfall på Bellman, säger han: »Med någon afprutning på den
ungdomliga och poetiska häftigheten, var troligen i början af
1770-talet den bildade svenska allmänhetens, åtminstone flertalets,
omdöme öfver Bellman ungefär detsamma, som Kellgren uttalat».
Härefter anför han såsom något slags bevis för riktigheten af sin
mening, att tidens bättre skalder ej upptogo Bellman uti sina
»kretsar» och att Fersen kallade hans diktning »krogpoesi». Han
framhäfver dessutom, att Gjörwell yttrade sig med ovilja om dessa,
som han kallade dem, »vällustiga visor», och att Bergklint och
Oxenstierna tyckas hafva hyst »åtskilliga betänkligheter» x) .
Visserligen måste det medges, att Bellman hvarken då eller
senare blef intagen i något af den tidens egentligen vittra
samfund. Men hvad han, som gjorde narr af allt slags ordensväsende,
skulle haft i Vitterlek eller Utile Dulci att göra, är svårt att förstå.
Det skulle snarare varit att undra öfver, om han inträdt i något
af dessa. »Hans sångmö — säger en af hans lefnadstecknare —
var en annan än den akademiskt högtidliga, som då ännu
oinskränkt herskade på den svenska parnassen; hennes lätta dansar,
hennes skalkaktiga löje, hennes yrande svall af toner och
blixtrande perlband af ord hörde ej hemma der»2). Det behöfver alls
icke vara något bevis på samtidens förakt, att han ej tillhörde
vissa litterära kotterier i hufvudstaden.
Att Fersen kallade Bellmans diktning »krogpoesi» visar endast
hans och kanske hans närmaste omgifnings omdöme om skalden.
1) Fryxell, a. at. 180.
2) Eichhorn, a. st. 76.
Samlaren, XVI,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
