Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nicolaus Ragvaldis tal i Basel 1434 Af Werner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 Nicolaus Ragvaldis tal i Basel 1434.
præjudicare debere, quin opportunitate data in Basiliensi vel alio
generali concilio peterent locum sibi debitum1).
Talet, hvilket hölls på hösten 1434, tyckes hafva föranledts
af något under rangtvisteu af spaniorerna såsom argument användt
yttrande om goternas fräjdade forntid. Detta antydes i det referat
biskop Alfonsus af Cartagena i sin spanska historia gifver af
sitt mot de nordiska anspråken riktade svarstal2). Såväl Eben-
dorfers årtal (1433) som Joh. Magnus’ uppgift (»circa 1440») äro
felaktiga: 1433 var Nicolaus Ragvaldi ännu ej anländ till Basel,
1440 befann han sig sedan två år åter i Sverge. Misstaget hos
Ebendorfer kan bero på ett minnesfel, lättförklarligt nog, då han
nära 30 år senare nedskref sin krönika; möjligen drabbar dock
äfven denna gång skulden hans afskrifvare eller utgifvare.
Betydelsen af Nicolaus Ragvaldis tal i Basel ligger ingalunda
i dess retoriska förtjänster, om hvilka vi nu knappast kunna döma.
Långt viktigare är det som vittnesbörd om den allmänt kyrkliga
bildningens lifliga inverkan på de svenska prelater, som besökte
de stora reformkoncilierna. Den frukt vår svenska historieskrif-
ning skördade af denna inverkan var den gotiska teoriens öfver-
flyttning hit upp, där den först spåras i den prosaiska krönikan
och sedan mera systematiskt utförd framträder hos Ericus Olai för
att slutligen resultera i Rudbeckianismen med alla dess ofta klan-
drade fel och sällan uppskattade förtjänster. Det är till denna
jätteplanta man i den lärde Vexiöbiskopens tal kan spåra första
grodden. Men hvarifrån förskrifver sig fröet? Själf anger talets
författare såsom sina sagesman Dionysius, Ablavius och Jordanes,
men Dionysius, som skref på grekiska, och Ablavius, som endast
är känd genom citat hos andra författare, torde endast till nam-
net ha varit honom bekanta. Antagligen har han ej ens känt
Jordanes’ fullständiga text, ty denna återupptäcktes troligen först
1) Joh. de Segovia, s. 768 (Mon. II).
2) Alphonsus a Carthagena: Regum Hisp. Anacaphaleoais, Cap. VII (iScrip-
tores rerum Hisp. aliquot; Frankfurt 1579, s. 620),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
