Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Broman. Vår förste romanförfattare. Af Knut Barr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Broman. 67
Emellertid började — på grund af Stilphos sena ankomst hem
på morgonen och af ett samtal mellan hans dräng och en af
hofjungfrurna — fruntimmerna att misstänka, hur det stod till och de
sökte på allt upptänkligt sätt vedergälla Thorgilsson och vände sig
fördenskull till wis-finnar, spåkäringar och klok-lappar för att med
»Tyhre och tillrande-skott», signerier och »trummoslag med Thors
hammar» tillfoga honom död eller skada. Men lyckan var honom
gunstig. Wis-finnen hade nyss dött, »signerskan war af ållderdom
tand-wett- och måhl-lös», och »lappen beklagade sin olycka, att
trummoslaget intet duger, emedan qwinfolket rört wid trumman». De
lyckades blott få håret att falla af Stilphos hufvud; men detta
af-hjälpte han med »en skön utslagen Peruque till des håret igenwäxte».
5.
Nästa kapitel handlar om ett stort bröllop, som anställdes
någon tid efter händelserna i förra kapitlet, och där Stilpho var med
och »med artigt gemöte, lustiga uptog, skickeliga åtbörder och
anständiga roligheter förnögde hela Compagniet». Bl. a. skref han på
andra bröllopsdagens morgon, »medan ännu de andra giästerna sina
sängar innehade», ett poem med anledning af de unga
kavaljerernas myckna kurtis och »putslustiga förhållande», som han föregående
dag bevittnat. Poemet börjar med följande rim:
»En ällskogs Trähl
Från wett och skähl,
Mår alldrig wähl,
Sitt sinne q wähl,
Med fåfängt grähl.»
Och vidare fortsätter han att i elfva fyr-radiga strofer på
alexandriner karaktärisera och satirisera, unga manliga älskogsträlar
och slutar med att åt mera moget folk vilja förbehålla Astrilds pilar:
»Bort derför Astril! bort! omogna hiertan tiäna
Äj för til mogna skott: Låt andra dem få läna;
Så länge tjder bljr, och dygden löning når,
Kom då! Kom! Skjut! giör så! hon mig, jag henne får.»
Ungherrarna förgrymmas, i synnerhet som nu jungfrurna i
tid och otid håna sina tillbedjare med lämpliga citat ur poemet.
Och dessa ungmörnas sturska sarkasmer gå så långt, att
slutligen äfven Stilpho själf blir led vid den värkan, hans poem haft,
och går afsides för att afhjälpa saken genom att skrifva en ny satir.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
