Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Månne det äfven är betänklighet i afseende på aksenten som
för-anledt utbytande af det mera anapestiska Celadön mot Lisidor?
För att anföra ännu ett par exempel, så hafva i stycket
Kallsinnighet uträcka, dåraktig och utgjuter fått vika för mera korrekta
uttryck, och i en Saga af Ecklef knähundar, enväldet och andra
slika strukits, medan en del ord af samma beskaffenhet fått stå
kvar1. — Under detta oblidkeliga utrotningskrig mot oriktiga
ordformer råkade skalderna gifvetvis stundom i ganska stor förlägenhet.
Ty jamber och till nöd trokéer voro de enda fullt gillade
versfötterna; Bergklint, som annars, som vi skola se, var benägen för större
frihet och sjelf skrifvit sin mest kända dikt Ode öfver motgång på
anapestisk meter, yttrar i sin verslära efter att hafva förklarat
betydelsen af termerna jamb och troké: »rätteligen att säga åro dessa
tvänne våra enda egentliga pedes i vår vanligaste och mest
lättflytande versifikation». Då nu inga andra ord och former än sådana,
som fullt kongruent öfverensstämde med skemat, fingo begagnas, så
var faktiskt en icke ringa del af svenska språkets ordförråd
proskri-beradt ur poesien. Man ser också stundom både Greutz själf och
andra tillgripa den utvägen att genom en liten omkalfatring göra
vissa ord mer presentabla; så t. ex. hette det granlaghet för
grann-lagenhet, belefnad för belefvenhet, fostringssätt för uppfostran,
få-fänghet för fåfänga. Ofvan är redan anmärkt att presens i utsträckt
grad användes för att undvika trestafviga imperfekta såsom härjade.
Följden af den Greutzska skolans verksamhet måste blifva att
en betydlig och för visso både gagnelig och nödig uppmärksamhet
egnades åt versens korrekthet, då man jämt och ständigt fick höra
Vitterhetsarbeten framhållas såsom mönster utan vank och lyte, de
där voro laggifvande för hela den svenska poesiens form. Men å
andra sidan var det att befara, att om alla de trånga reglerna
omot-sagdt skulle ega bestånd, ett olidligt, pedantiskt stafvelsetyranni skulle
undertrycka alla friare försök. En lycka var det emellertid att skolan
ingen teoretiker hade, som kodifierade dess satser; bristen på en
skrifven lag gjorde uppgiften naturligtvis lättare för en eventuel
oppo-sitionel riktning. Ty det är gifvet att längre kunde man icke gå på
den af Dalin inslagna stråten; hade lösen en tid varit större
lagbundenhet, så måste den nu, sedan konstnärlighet i språkets och
versens behandling var vunnen, blifva större frihet.
1 Jfr V. F. II: 19 och 5 med V. A. I: 130 och 109. — Full konsekvens har
icke utöfvats vid urvalet för V. A., ly man påträffar äfven där (II. 214 ff.) några
småvers, som till versifikationen tillhöra den gamla skolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
