Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något nytt min eller mitt, som hjelper det at skilja sig från de andra
tingen och ånteligen föreställa sig et klart och beståmdt (fast ännu
oredigt och outveckladt) jag. Det är med denna, som med alla
andra idéer: först är den mörk och oviss, sedan klar och bestämd,
vidare redig och tydlig och änteligen utvecklad och fullständig, men
denna sista graden tillhörer endast filosoferna; om någon!
Hvad år då allt detta för dickter man påtvingar mig om ct jag,
som icke är jag?
Nb. I en feber är känslan af sig sjelf eller ens jag ganska svagt.
Spiritualisternes själ har då äfven feber; eller ock falla de i de
osmakeligaste motsäjelser. Jag däremot har inget lättare och klarare
fall at uplösa, ån detta. Rörelsernas enhet, säjer jag, rörelsernas
harmoni och system äro rubbade. Naturens krafter verka mot
hvar-annan och åtskilt; deraf kommer en delad och förvirrad känsla, deraf
et svagt jag. Sätt rörelserna åter i sin kädja och första förbindning,
lät dem åter förenas i sin medelpunkt, verka tillsammans och
utgöra ett (lefvandc och kännande väsende); så blir åter föreställningen
eller känslan af sig sjelf stark och fullkomlig och man begriper lifligt
sit jag. — Men, säjer man, här gifvas exempel på människor, som
under de måst sönderslitande kroppens plågor bibehållit en oförstörd
känsla af sit jag. Nej, svarar jag, de hafva icke känt några
sönderslitande kroppens plågor. Två krafter hafva upvägt hvarannan i
deras natur och vidmagthållit dess system. En inre stark och liflig
föreställning, öfvertygelse, känsla har varit en högre kraft, som så
till säjandes, annihilerat smärtan. Ty allestädes, dår en sådan Jnre
kraft icke varit, har den lidande människan fallit i ursinnighet och
förlorat all redig både tanka och känsla.
Förståndets styrka i en åldrig kropp bevisar heller ingen ting,
ty åldren i och för sig sjelf uteslutar icke kraft och munterhet.
Frågan är icke om en åldrig, utan om en svag och förfallen kropp, och
i en sådan är altid det man kallar jag, afmattat och famlande.
Det är då visst, at mit jag icke kan begripas utom kroppen, at
det beror af och förändras med densamma, at det är ett med honom;
och at alla de skäl, som anföras för en särskild andelik varelse
in-nom oss, icke äro tagna ur naturen.
(7:de anmärkningen).
När Reimar bestrider den vältalige och egensinnige Rousseaus
mening om den ursprungliga människan, så gör han det väl med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
