Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. 39
Och för tit bröllop (sic!) i många åhr
Tigh till ähra afraka sitt håår
Och så för tin Sorgeliga afgång
gråta och siunga sorga sångh.
I sjätte akten uppväckes Pyramus till lif af Diana och Vesta,
Diana ger sig tillkänna för sin dyrkare, liksom Ers Artemis för den
halft medvetslöse Hippolytos: »Diana, tin gudinna, iagh ähr». Hon
hotar att till hämd för hans död »om en tima eller twå Ladislaum
ihiäl slå, den, som ähr Veneris gode wen; det skall Veng hafua igen».
Det skådespel, som afsatt så tydliga spår i »vårt första
värkliga drama», är icke det enda eller ens det äldsta försöket att
dramatisera Fädra-myten. Sofokles, Evripides store föregångare och
samtida, har också sökt att gifva en dramatisk omklädnad åt den
i Grekland af allt att döma så populära sagan om den fromme och
högsinte konungasonen, som föll ett offer för sin onaturliga
stjufmoders kärlek. Af hans dikt, som bar titeln Faidra, finnas endast
obetydliga fragment bevarade. Men äfven E. hade förut behandlat
samma ämne i en tragedi, också den betitlad Hippolytos. Denna
tragedi är likaledes förlorad. Den slöt sig närmare till sagans
traditionella form och målade i öfverensstämmelse därmed Faidras
lidelse mera ohöljd och utan de drag af kvinnlig blygsamhet, som i
den senare Hippolytos stämma sinnet försonligare mot den olyckliga
furstinnan och låter henne framstå mera sant mänsklig. Denna äldre
bearbetning af ämnet kallades af de gamle Hippolytos Kalyptomenos,
såsom vanligast antages därför, att hjälten vid Faidras
kärleksförklaring af skam höljde sitt hufvud. Wecklein1 yttrar sig om denna
tragedi sålunda: »Der erste Hippolytos war doch eine epochemachende
Erscheinung auf der griechischen Bühne; denn er war wohl das erste
Stuck, in welchem das Wort ’ich hebe dich’ vernommen wurde. Es
wTar in demselben die verzehrende Macht der Leidenschaft dargestellt,
welche den Menschen mit aller Gewalt ergreift und ihn über die
Schranken der Vernunft und Sitte hinwegführt.» Och han fortsätter:
»Die unverhüllte und schamlose Leidenschaft war wiederwärtig2. E.
verbesserte den Fehler und stellte im zweiten Stuck den Kampf der
1 Ausgewählte Tragöd, des Euripides, erklärt von —, IV Hippolytos, Leipzig,
Teubner 1885, Einleitung sid. 15 f. — Det är Weckleins text, som i allmänhet
följts vid de meddelade öfversättningarna från Evripides.
2 Intressant är den hårdhändta kritik, som E. af sin samtida Aristofanes
får uppbära för sin Faidra uti den fingerade skaldetäflingen i »Grodorna» (jfr vv.
1042—56), en kritik, som ögonskenligen drabbar just den äldre Hipp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>