Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. G. Geijer. Bidrag till en literär karakteristik. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. G. Geijer. Bidrag till en literär karakteristik. 75
rycker oss med och inger oss beundran. Han tager profetens låter,
men har rätt därtill. Då han stred för sina idéer, kände han sig
hafva fullmakt från den högre makt, i hvars tjänst han stod.
Allvaret präglar alltid Geijers skrifter, men det är ett allvar, som är
fritt från hvarje dysterhet, buret som det är af hans djupa,
förtröstansfulla optimism. Bland hans dikter är det blott den humoristiska
»Omständigheterna», som är skämtsam, men glädjen är den andra
sidan af allvaret uti hans sunda natur. Hans hustru berättar: »Han
sade ofta, att han aldrig känt någon lyckligare varelse än han själf,
och var en verklig fiende till allt pjunk och allt sentimentalt
missnöje med denna världen». Romantisk Zerrissenheit känner han icke
till, och hans utveckling går lugnt framåt utan våldsamma kriser;
»affallet» är icke ett plötsligt omslag, fast det så förekom de
samtida, utan följden af en sedan länge pågående process. I känslan af
denna andliga jämvikt njöt Geijer lifvet, och i sitt härliga bref af den 26
mars 1820 tillropar han sin mindre lycklige vän Atterbom: »Sorg
är synd; ty tillvarelsens innersta är salighet.» Det slår också emot
oss ur Geijers bästa dikter denna en sund själs hälsa, hvilken
verkar stärkande och uppfriskande som det haf, som mspirerat Vikingen.
Geijer var ingen böckernas man. Han lefde hälst i naturen
och där arbetade han ock; boken om Thorild uppstod till väsentlig
del på vandringar i hembygden. Som Geijer älskar naturen, älskar
han ock de naturliga enkla förhållandena och karaktererna. »De
varaktigaste beståndsdelarne af mänsklig sällhet», säger han, »äro
och förblifva de enklaste, de naturligaste, de renaste — familjekärlek,
vänskap, trohet, fosterlandskärlek. Vid denna heliga källa har den
störste och äldste bland skalderna stått; ur den strömmar hans sång
såsom ett friskt källdrag igenom världen. Läs Iliaden.! — Ett
hem i den stora vida världen! En hemkänsla, hvilken under lifvets
infarter såsom en välgörande värme lägger sig mild kring hjärtat!
— älskar du den? Läs Odysseen!»
Geijer hade en mystisk tendens, som bland dikterna egentligen
kommit fram i »Bergsmannen», hvars släktskap med Novalis
påpekats. Och denna stämning tilltalade naturligtvis många långt mer
än friskheten i andra dikter. Ling t. ex. skref om denna dikt1:
»Där framträder jättelifvet i strid med gudarnes och människornas,
och denna höga och sanna åsikt af nordiska myten tycks Geijer
annars i sina dikter ha glömt». Men denne hade alltför mycket sund
1 Odateradt bref (febr. 1812?) i Hammarsköldska brefväxlingen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
