Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorildiana. Af Lauritz Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 Lauritz Weibull,
Detta vikandet är — i de tänkande barnens språk — det
all-mäna onda, det är, det allmänna goda: ty det allmänna goda är
lifvet.
Smärtan, ropa de, är det enskilta onda. Samma klokhet! All
verkan i den stora naturen, sker genom en stöt. Denna i vår lilla
natur, är smärtan: och är ej annat än det verkande lifvets stöt.
Denna stöt är naturens väckelse: gå! gör! njut! Därföre börjar all
lefvande rörelse, alt nöje med en brist, en smärt-känsla, en äggning.
Lyksaligheten är harmonien af nöje och smärta, såsom musiken af
ljud och dissonancer. Nöjen och smärtorna äro tonerna: hvaraf
componeras ett lyksaligt lif.
Högsta nöje, eller vällust, är näst intil smärtan: högsta nöje,
eller lisa, d. ä. innerlig vällust, lifs nyhet, är näst ifrån smärtan.
Et lif utan smärtor — et ständigt, gående nöje — är känslolöshet,
monotoni, dofning, stumt qval, död.
Det högsta lif är de stora smärtornas, hjeltens, martyrernas,
hänryckt sjungande, en glad, i döden rusande krigshärs, at våga,
öfvervinna faror, frälsas, segra.
De latas lif — sötma utan bitterhet! En-ljud! Endanhet!
Om ingen ting geck för och ingen ting följde på en smärta;
vore den et ondt. Men nu i sit sammanhang af vällust och lif, är
den et af de första goda.
Nöje är lifvets upäggning, högre grad. Den sker i och genom
smärtan; den gör nytt lif, förändring, innerlighet, smak.
Tragedi! Gluckisk musik! Alt stort, starkt, innerligt i lifvet —
af och genom smärtor.
Stor smärta, stort nöje. Lisa, eller vällust — begge nytt lif!
Öfvervinna en smärta är ljufligare, än njuta et nöje. Öfvervinna
en smärta är bringa den under lifvets lag: icke qväfva, utan
motväga den.
Smärta är en bruten ton: et mindre för et störres skull. Bruten
ton äggar, skärper, ger lif och et innerligt åt den obrutna.
Vällustens mödor, kärlekens qval, musikens skärande, smakens
salt och bitterhet, &c. &c. &c. smärtan, är stötarne af lifvets gång.
Gå! Gör! Njut!
Ondt i samhället — barndom!
Människorna, såsom ait, äro hvad de äro. Alt är hvad det är:
därföre at det kan ej annat vara.
Deras krafter äro nöjen och smärtor. Genom dem äro de alt.
När de ej äro bättre; så är det därföre, at de äro jämt så gode.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
