Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - I. De vittra tidskrifternas kritik. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 Otto Sylwan,
riktning, börjar man redan få tvifvelsmål om huru han skulle kunna
fylla sitt kritiska kall.
Den utförligaste recension, Svenska Parnassen innehåller öfver
något poem, är den som afhandlar Gyllenborgs epos Tåget öfver
Bält. Inför denne den svenska skaldekonstens dåvarande nestor
nedlägger Regnér så godt som fullständigt sitt kritiska svärd; han nöjer
sig — liksom Ristell i ett liknande fall — med att anföra de regler,
den samtida estetiken, hvilken här representeras af Marmontel,
uppställt för den ifrågavarande diktarten, och konstaterar att dessa
regler äro iakttagna. Det vore obilligt att häraf göra en
anklagelsepunkt mot Regnér, som ju hade hänsyn att taga, hvilka man får
respektera, och det är för öfrigt alldeles icke sagt, att han verkligen
själf insåg diktens svaghet1.
Mera personliga äro Regnérs uttalanden om Lidner, som vid
denna tid utgaf sina förnämsta verk. Om Medea, hvars ämne
Regnér ej ansåg lyckligt, anmärker han efter en redogörelse för styckets
gång: »Man ser således, att Hr L. långt ifrån att mildra fasan af
detta spektakel utan behof och med flit ökat densamma, i det han
låter Medea mörda sina barn midt för åskådarens ögon. ’En enda
rad, säger han, som är mäktig att pressa tårar, betyder oändeligen
mer än alla regler i Aristoteles’. Men om inga tårar pressas? Om
blott afsky uppväckes? . . . .» Året 1783 får af Regnér erkännande
för de vackra episoderna, men han kan ej rätt förlika sig med
bristen på »den gammalmodiga enheten»; man måste, säger han,
betrakta dikten som en konsert, hvars program är hopplockadt af flera
stycken, som hvar för sig kunna vara rätt vackra, fast de intet
uträtta tillsammans2. Om Spastara (2 uppl.) slutligen heter det: »En
hufvudegenskap däruti, som jag tror mig förstå att värdera, är den
djuphet af ömma känslor, som däruti råder; men månne de icke
stundom äro öfverdrifna, mera surprenerande än sanna?» Hela
recensionen präglas af samma vacklande som uttryckes i dessa ord;
den ena gången har Regnér allvarliga betänkligheter, den andra
finner han »en så öfverraskande skön tanke, en så rörande och ljuf
målning, att jag är frestad utstryka min förra påminnelse». Målnin-
1 Med Leopold, som utgaf en särskild skrift om Gyllenborgs hjältedikt,
rakade R. i en häftig polemik, hvari han drog det kortaste strået, om än Leopolds
uppträdande icke kan sägas hafva varit ridderligt. Härom mera i den följande
uppsatsen.
2 Med anledning af denna dikt säger Regnér: »Herr Lidner bör gifva oss
ett Eloisas bref till Abélard, icke en öfversättning, utan ett original», — en
anvisning som Lidner verkligen gjorde en ansats att följa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
