Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - II. Leopolds ”Critiska anmärkningar vid hjeltedikten: Tåget öfver Bält”. Af Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leopolds »Gritiska anmärkningar». 85
i handlingen »L’allégorie ne peut donc jamais être la base du
Mer-veilleux de 1’Epopée, par la raison qu’en un simple récit elie ne fait
jamais assez d’illusion». x
Det är tydligen från denna källa Leopold hämtat sin sats:
»Reglorna för det underbara äro då de samma som för all konst,
illusionens, det högsta skönas». Denna sats belyser han vidare sid. 35,
där han om Äges uppträdande säger: »Man finner i hela denna
målning icke att Äge gör något, eller att honom tillskrifves det
ringaste öfver det, som man lika beqvämligen skulle kunna förstå om
det under hans namn personificerade verldshafvet . . . Jag tror att
detta är och bör vara gränsen för dikten i våra tider. Men sträck
den ännu vidare; gjör Äge till en värkelig Acteur i poemet och icke
till en blott decoration hvarmed man skymmer physikens machineri:
illusionen skall försvinna, interesset upphöra och läsaren åter väpna
sig med hela eftertankans stränghet emot dessa poesiens friheter».
Inom denna illusionens gräns tillåter han nu det underbara, hälst
när det hvilar på ett filosofiskt underlag. Det torde blott vara på
ett ställe, som Leopold, tjusad af skaldens glänsande fantasi, halft
förlåter ett brott mot illusionen — jag menar vid kritiken af fjärde
sångens djärfva förklaring till Karlavagnens uppkomst. Men att han
endast tillåter det och hälst sluppe ifrån detta föråldrade begrepp,
det visar ett sådant yttrande som det, hvilket börjar kritiken af
femte sången: »Är nästan utan alt underbart, och derföre icke
mindre vacker». Såvidt jag vet, är det blott i I. A. Schlegels
anmärkningar till Batteux-öfversättningen (I, 301) man kan spåra en
liknande frigörelse. Om Leopold trots detta i sin kritik icke öppet
förkastar allt underbart, om han lofvar sin fiende stillestånd under
förevändning, att här icke vore stället att väcka frågan om detta
underbaras berättigande, så är det blott en undanflykt för att mera
obemärkt kunna föra ett maskeradt guerilla-krig mot den i
folkmedvetandet så fast rotade motståndaren, och — vi förlåta honom
hans krigslist.
Näst »machineriet» sätter Leopold »omsorgen för klangen och
prakten af hvar särskild vers såsom ett af de största hindren för
den moderna hjältedikten. I kraft af att vara dråpelig versmakare
upphör man nästan att vara god poet». Vi se, att Leopold här åter
höjer sig öfver sina föregångsmän, öfver denna bornerade åsikt, som
den alltid osjälfständige Sulzer i art, Heldengedicht så utmärkt repre-
1 Ibid. s. 377.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
