Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - III. De estetiska åskådningarna vid universiteten. Af Gustaf Gjörloff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De estetiska åskådningarna vid universiteten. 93
af sitt uppträdande, mera eftergifven för de allmänt antagna
åsikterna, har han 1787, då han håller sitt inträdestal i
Vitterhetsakademien, höjt sig till en förvånande grad af själfständighet och
fördomsfrihet. »Det anses för ett vanskeligt om icke omöjeligt
företagande att afgöra, hvilken smak är den bästa och bör föredragas de
andra, emedan ingen annan pröfvosten kan uppgifvas än hvars och
ens egna känslor». Han medgifver visserligen »att reglor hafva sitt
värde när de sparsamt göras och tjänligt användas. De kunna icke
gifva någon skaldegåfva, men de likna fyrbåkar i hafvet som varna
för klippor och sandbankar. Merendels tjäna de dock till intet annat,
än att inskränka uppfinningsgåfvan inom samma trånga råmären,
som instänga granskarens snille. De späda sånggudinnorna digna
under bördan af ofantliga lagböcker, och inbillningskraften mister
sitt lif, så snart han icke obehindrad får sväfva lik en fjäril från
ämne till ämne, och fladdra genom alla möjeliga rymder». Poeten
skall visserligen säga »nyttiga och vackra saker», han skall uppelda
till fosterlandskärlek och stordåd, till hänförelse för dygd och vett
och får icke som lärkan eller bofinken gifva toner utan innehåll och
fylla sin dikt med zefirer och nordanväder, där tankar saknas, som
kunna uppväcka passioner. Häri ligger väl en protest mot de
Thorildska epigonerna och de sentimentala svärmandarna, hvars poem
utgjordes af suckar och utropstecken, men det ligger också däri en
aning om den fosterländska poesien, den eldande nationelja diktning,
som sedermera tog sig uttryck i Svea och Landtvärnsången, hos
Geijer, Ling och flera.
Neichter gillar den franska stilen i prosan, i äreminnet och
historieskrifningen. Han berömmer Bossuets »oraisons funèbres»,
Pascals djupsinniga bref och den graciösa, älskliga stilen hos
Fénélon, »snillets ära och mänsklighetens vän». Äfven för Voltaire gör
han i förbifarten en vördsam révérence och komplimenterar Boileau
för hans möda om verskonsten, men själf har han ej bildat sig efter
dem. Hans stil är sprittande och originel, full af lif och snille, än
öfvertygande och klar, än kvick och slagfärdig. Neichters styrka låg
ej i systemet och den lugna, strängt logiska bevisföringen. Han är
lekande och spirituell, nästan kåserande, ofta satirisk, alltid
öfverraskande med sina slående bilder och sinnrika antitheser *.
1 Shonheims (?) Armenius kallas »ett olyckligt försök till episk poesi», dock ej
alldeles utan värde — den är »tryckt på vackert papper». På tal om
probabili-teten i poesien skrifver han: »Att låta fiskar födas af ormar och dansa på
talltopparna passar blott i riddar Finckes historia. Att måla en 17 års flicka som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
