Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gessners inflytande på svenska litteraturen. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gessners inflytande pä svenska litteraturen. 77
Gessnersk kärlek till naturen. De detaljerade naturskildringarna
åtföljas ofta af känslofulla reflexioner. En vacker plats »återkallar»
gärna författaren »till minnet af ofta njutna sällheter i vänners
armar» eller låter honom »med ljufvaste nöje» i verkligheten finna
en motbild till någon af Gessners skildringar. Både reflexionerna
och den något ordrika stilen påminna om författarens beundran för
den berömde tyske idyllikern.
En annan reseskildrare och Gessnerbeundrare var den som
författare misslyckade Per Tham till Dagsnäs, Thorilds vän och
beskyddare.
Det var de veka och svärmiska, ej oppositionellt anlagda
naturerna, som funno sitt poetiska ideal i den Gessnerska idyllen.
Den tjusade, på ett visst stadium af deras utveckling, äfven de
kraftigare naturer med djupare känsla, som för denna kräfde ett friare
spelrum, än den utblommande franska klassiciteten erbjöd. De åter,
hvilkas åskådningssätt helt och hållet var upplysningens, och som
estetiskt bekände sig till den franskt-klassiska riktningen, kunde
naturligen endast undantagsvis ägna någon sympati åt den
sentimentala idyllen. De kunde väl förstå sig på och själfva i poesies
fugi-tives röra sig med den franska rococons pudrade och galanta
herdevärld, de kunde skänka sitt bifall äfven åt en så jämförelsevis enkel
och verkligt idyllisk herdedikt som Creutz ’Atis och Camilla’, när
den var skrifven på formfulländade alexandriner och hade den
hofmässiga, afmätta sirlighet, som tyckes oskiljaktig från detta
värs-slag. Men en natursvärmande, ärligt sentimental och borgerligt
moralisk herdevärld, presenterad på prosa, väckte deras löje. Om
idyllens beundrare voro många, saknades därför ej heller bespottare
och kritici.
Redan 1766 eller 1767 framkallade de många i Sv. Magazinet
intagna herdakvädena en ganska rolig parodi, som dock sköt öfver
och delvis förbi målet. Dess författare ser hos herdakvädena
ingenting annat än deras enformighet och prosaform. Denna parodi,
som ej blef tryckt, finnes handskrifven bland Joh. Wellanders
papper i Kongl, biblioteket. Sylwan, som i Svenska pressens historia
meddelar ett utdrag ur parodien, anser det ej omöjligt, att
Wellander själf varit författaren, oaktadt denne i bref till Joh. Henr. Lidén,
till hvilken han öfversände den, förklarat sig ej känna dess auktor.
Den uppfattning, som i denna parodi uttrycktes, var i alla händelser
typisk för den franska klassicitetens trogna anhängare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
