Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En skolkontrovers med politiskt efterspel. Ett bidrag till Olof Bergklints ungdomshistoria. Af Edvard Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En skolkontrovers med politiskt efterspel. 91
Kungen själf, som under öfverläggningen tillstädeskomna,
samtyckte till det. senare alternativet, hvilket alltså blef beslutet.
Den högviktiga saken hade alltså fått ett slut, hvarmed den
anklagade, efter förskräckelsen i början, väl kunde ha orsak att vara
nöjd. En »allvarsam förmaning», mest innehållande metodiska
anvisningar, kunde ju kallas lindrigt straff i de bistra tider, då
fängelsestraff eller höga böter voro vanliga påföljder för »förgripliga
utlåtelser». En för denna upprörda tid synnerligen anmärkningsvärd
moderation får man väl säga, att rådet visat. Man erinre sig blott,
hvad »Principalatslärans» hätske beifrare bort hysa för tankar om
den anklagades utlåtelser rörande folkets omedelbara utöfvande af
sina rättigheter! Och hvilken misstänkt innebörd kunde icke i den
kungliga namnstämpelns dagar vädras i det tvetydiga uttrycket
»summus imperans» !
Men i justitiekanslerns memorial läste man mellan raderna
enfalden och oskadligheten hos denne nye statsrättslärare och
ondgjordes på sin höjd åt yttringarna af de unga sinnenas
konungskhet — ett dåligt varsel för framtiden.
Att de pedagogiska fingervisningarna voro befogade, torde ej
behöfva omtvistas, ty en mer än lofligt skral lärare har nog lektor
Norberg varit. Många år efteråt skildrade Bergklint — då rektor
vid samma Västerås gymnasium — för sina lärjungar en »oduglig
och skadlig människa». »Under andras hemliga eller uppenbara
förakt, under mångas harm och deras veklagan, som lida af hans
oskicklighet, framsläpar han ett vankelmodigt och ej sällan frätande
lif: alltid osäker att förgå sig och råka i ansvar för människor, vet
han ej själf, på hvad grund han står: alltid i behof af andras hjälp,
är han i deras våld och törs för sin usla timliga välfärd ofta
hvarken följa sitt samvete eller hafva någon egen öfvertygelse utan måste
jämt taga sina intryck af andra och vända sig såsom en flagga efter
hvad väder som blåser»1. Det skulle ej förvåna, om just Norberg
varit den, som stått för Bergklints syn, då dessa ord yttrades.
Att af Bergklints — visserligen fula — beteende i denna sak
draga för hans karaktär mindre fördelaktiga slutsatser, torde vara
förhastadt. Ty å ena sidan syftade han, gifvetvis, ej så långt, som
1 Tal viel början af de allmänna föreläsningarna på Gymnasium i
Westerås Höstterminen 1777.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
