Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lars Johan Hiertas medarbetarskap i tidningen Argus. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 Johan Mortensen,
äro de icke. De vittna tydligen om, att man ännu icke förstod
att servera en tidningsartikel i Sverige, att man ännu icke
förstod att tvinga publiken att läsa. De äro väl — utan öfverdrift
sagdt — de underbaraste och oformligaste tidningsartiklar, som
någonsin skrifvits. Det är hela små afhandlingar, sträckande sig igenom
flera tidningsnummer, så öfverfulla med lärda uttryck, med
principer, deduktioner, divisioner från olika synpunkter och noter — noter,
den ena inuti den andra som små kinesiska askar —, att man mer
än väl förstår att Argus-Johansson aldrig lyckades eröfra den större
allmänheten, och att han slutligen blef tvungen att öfvergifva
tidningen.
Det är sant! Utom notiser, rättegångsafdelning och politiska
artiklar finnes ännu en stående rubrik i Argus, nämligen den som
betitlas Mosaik, Det är i denna afdelning, som man har att
uppsöka det lättare godset, med hvilket Argus vill förfriska sina läsare:
en eller annan anekdot, klippt ur en utländsk tidning, kritik af
teaterrepresentationer, märkvärdiga händelser af hvarjehanda slag. Men
mycket luftigare än tidningens öfriga artiklar äro icke heller dessa.
Äfven i mosaikafdelningen talar Johansson omständligt och utförligt,
tungt och allvarsamt än om väderleken, än om renhållningen på
Stockholms gator, än om en eller annan särskildt remarkabel
teaterrepresentation.
Genombläddrar man därför efter hvarandra flere årgångar af
tidningen, blir man något öfverraskad, då man i årgångarne 1824
och 1825 flere gånger faller ned på dylika bagateller, skrifna af
en lätt och spetsig penna, af en person hvilken med sina infall
nästan alltid narrar läsaren att draga på mun. Att det icke är
Argus-Johansson, den vidtberömde »Hvalfisken», hvilken på detta
sätt leker i vassar och vikar — därom är man i hvarje fall
alldeles öfvertygad, då man följt honom under en längre tid. Visserligen
hade Johansson åtskilligt otaldt med de lärde i Uppsala, och särskildt
med anhängarne af den »historiska skolan», men han brukade dock
icke drifva gack med dem på ett så gaminartadt sätt, som t. ex. i
slutstycket af följande mosaik.
Den i sednare tider anmärkta sällsyntheten af större litterära verk, hvilka
ägt Professorer vid Universiteterna till Författare, har som bekant är, ofta
gett den profana verlden anledning till undran och gissningar; och
orsaken till detta för Sverige egna fenomen har till och med sysselsatt
Nationens Representanter vid nyss förflutna Riksdag, utan att den hittils, som
det synes, ändå stått att rigtigt utreda. Det måste således otvifvelaktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
