Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G. J. L. Almquists Guldfogel i paradis och hans egen tolkning däraf. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 Karl Warburg,
vindar ur norden böjde den på Trädet simmande Riddaren ofta
ända ned till Vattenbryn. Dock geck det Österut. Han
nalkades land.
Således, genom detta sitt förödmjukande vann Tanken
verklighet. Tanken var icke längre blott och bart Tanke; den gjorde
icke längre bJott utfarter i sitt egna element — den reste ej blott
på hafvet. Den feck ’Verklighet’, fast fot — steg i land. Det blef
den 3:dje förvandlingen.
Huru till den ödmjukhet, Tanken vunnit (men hvilken
ödmjukhet dock alt hittills varit haf-isk, rof-isk — väl liten och låg
men icke derföre just god. Gäddan — är hafsdjur, rofdjur) nu äfven
Fromhet sällade sig, det visar Wingolfs Dufva. Hon är ej blott
liten utan äfven from. Hon är den fjerde förvandlingen och hvad
vann han icke nu?
Då genom den första åtrån att mäktig och stark komma upp,
Resan just i stället kom ned — blef en Drake-resa och Gädde-fart
på vattenbrynet, så feck ringheten, då fromhet gjutit sig deri, ej
blott fast och verkligt land för sin fot utan drogs nu åter uppåt.
Dufvan var åter, såsom Isfogeln, ett luftdjur, ett uppåt gående,
men from. Springa kunde hon väl icke, men hade likväl varit åt
de trakter, der lustgården fans, hade fått mätta sig mången gång af
dess präktiga Gryn.
Så kom Wingolf till målet — blott den sista kampen återstod.
Nöd, begabberi, sjukdom, svårmod etc. kastar Verlden ur fulla
händer på den som vill gå till det heligt ljufliga. Med dessa ilskna
Kreatur står den yttersta drabbningen. De omringa hela Lustgården
och det glänsande Berget. Och de äro verkligen förskräckliga, så
ofta det innersta lifvet i helgedomen hos menniskan är slumradt
eller borta: — men när sångaren, Guldfogel åter kommer hem, då
dryper han söfvande droppar på Rofdjurens gap — de grina väl —
dock falla de i dvala oskadlige.
Wingolf är framme (5 Cap.).
Symboliken af de djur som tillhöra Wingolfs Resa har jag blott
tagit på ytan i denna förklaring. Jag har tagit dem blott efter
deras mått af höghet, storhet, litenhet. Skulle det gå an
att, annorlunda än ytligt, här behandla hela Förklaringen, så skulle
dessa Djurs sjelfva Naturer och plats i Universum uppdaga taflor
och signaturer af oändligt djupare halt.
Men häröfver, såsom öfver allt det öfriga, ligge Isis slöja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
