Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några kvarlefvor af svensk dramatik från sextonhundratalets slut. Af Sigrid Leijonhufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 Sigrid Leijonhufvud,
med en mild förmaning till ungdomen att följa henne så mycket
deras år medgifva. Den påtagliga förmildringen i K af uttrycken,
som röra jakt, i sammanhang med loforden öfver ridderliga idrotter
antyda, att K vänder sig till en annan publik än U. Den hårda
dorn öfver allt hvad jakt heter, som möjligen opåtaldt kunde
utslungas i Uppsala, var ej ägnad att väcka bifall bland hufvudstadens
militärer eller bland medlemmarna af ett hof, där jaktens triumfer
skattades så högt som vid Karl XI:s. Allra minst hade den varit
på sin plats, om författaren tänkt sig möjligheten, att kungen själf
kunde komma att öfvervara representationen. I de anförda mildare
uttrycken ligger således ännu ett skäl, som talar för, att K är en i
Stockholm uppförd bearbetning af U.
Ännu en olikhet mellan de båda handskrifterna antyder samma
förhållande. I U slutar musernas ekosång med att de samfäldt
prisa Karl XI och önska honom ett långt och ärofullt lif. I K, där
innehållet af sången för öfrigt ganska nära öfverensstämmer med
U:s redaktion, slutar den däremot med ett lofprisande af Apollo och
en vädjan till världen rörande hans makt. Härpå svarar ’den
ehr-bara werlden’ med att erkänna vikten af vishet och upplysning och
med en maning till enhvar att ’achta om Parnasso’. Först efter
detta vitsord uppstämmer Parnassus en sonett om Karl XI, hvars
lof i båda handskrifterna afslutar akten. Men en sådan vädjan till
världens dom låg onekligen närmare till hands i hufvudstaden, där
Tarnassi fosterbarn’ voro gäster, än i Uppsala, där de befunno sig
på egen mark.
Jämför man i deras helhet motsvarande partier i de båda
handskrifterna, så kan det ej nekas att U, som har ett något
ålderdomligare språk, gör intryck af större friskhet och ursprunglighet.
Därtill bidrager kontrasten mellan å ena sidan de tunga alexandrinerna
å andra sidan daktylerna och den korta, raska jambiska rytmen i
l:a inträdet samt 2:a inträdets ekosång, där första strofhalfvan bar
upptakt. K har i motsvarande afdelningar mera jämnstniken
jam-bisk eller trokaisk rytm, men är väl genomarbetad och planmässigt
uppbyggd. Första akten symboliserar hela rikets hyllning till konungen
— hvarvid särskildt är att märka hänsyftningen på reduktionen i
näst sista strofen af riddarnes sång -—, medan den sista uteslutande
upptages af parnassens.
Såsom professor Schück påpekat1, har U en påteckning, som af
honom antages gälla författaren. På insidan af titelbladet står näm-
1 Samlaren, 13 (1892), s. 90.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
