Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Karl Warburg,
ju förr dess heldre med te eller punsch nedskölja bestörtningen öfver
ett så vidunderligt järtecken». »Men —- tillägger han — äfven d enne
författare skall, förr eller senare, möta det publikum han söker,
ehuruväl ock de läsare, som tillhöra detta, troligtvis skola börja med
att i hans verk finna mycket frånstötande, smaklöst, ja liksom
uppsåtligen sällsamt. De skola, måhända, under fortsättningen, icke
alldeles förändra detta tycke; men dock snart förmärka en mäktig
andes magnetiska närvaro, en underbar dragning, som rycker dem
med sig inåt det psychiska lifvets medelpunkt».
I ett numera förkommet bref hade Atterbom tydligen berört
Almquists arbeten, ty denne skrifver den 31 januari:
Har du med intresse läst mina fantasier, så var viss, att jag med
lika stort intresse skall läsa din exposition — du har dock hjärta och
själ. Jag har sett din början i Onsdagsbladet. —
Tillsvidare sysslade Atterbom med Stagnelius dikter, men i
numret för den 26 februari öfvergick han till de »Fria fantasierna»
— med en jämförelse mellan Stagnelius och Törnrosförfattarens
skaplynnen, deras beröringspunkter och skiljaktigheter. Han betonar, att
för Almquist, som för Stagnelius, är fantasien intet ringare än en
aning om himmelriket; båda höra till det slag af diktare, hvilka ej
blott hylla den verklighet, människan på jorden har omkring sig,
utan äfven måla henne som ett väsen med flere inre existenser eller
arter af tillvarelse. Men för Almquist, i motsats till Stagnelius, är
jordelifvet ingalunda en förkastad, oväsentlig verklighet utan första
graden af en oändlig lifsutvecklingskedja. Atterbom sympatiserar
afgjordt med Almquist, men gör dock en reservation. Det beror,
säger han, på verkets fortsatta utgifning, hur långt han kan fortfara
i sin öfverensstämmelse med dess synpunkt och tankegång. Ty äfven
från denna väg kan man ledas in på villostigar af så svår art, att
hela den åsyftade harmonien just där, hvarest man väntar den
melodiska föreningens högsta fulländning, slutar i en oupplöslig
missklang. Det funnes läsare, som befarade detta och som, då de
ansågo Richard Furumo såsom en mask, bakom hvilken författaren
stode gömd i egen person, funno honom och hans förehafvanden
betänkliga, särskildt med hänsyn till äfventyret med den vackra
Magdalena.
Atterbom sätter Almquists estetiska egenskaper högt, han
sympatiserar med hans åsikt, att den högsta arten af estetisk fantasi är
den, som slår en verklig brygga mellan jordens värld och himlens
— ehuru han icke blundar för, att den kan slå en lika verklig brygga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
