Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den börjande reaktionen mot nyromantiken. 83
I morgon får du ändtligen min recension öfver Tintomara. Den
återstående biten om Ramido, hvilken blir långt mera oinskränkt1 positivt
berömmande, kommer antingen i nästa nummer eller i den därpå följande.
Dessa granskningar inledas med ett mera reserveradt
erkännande af Drottningens juvelsmycke, mot hvilket recensenten riktar
en) del anmärkningar. Han saknar en sorgfälligare utarbetning af
kompositionen och anmärker en del svagheter i enskildheter; såsom
konstverk har romanen brister, men den är »ett genialt utkast, hvaraf
ett egentligt konstverk kunde framväxa i hvad ögonblick som hälst,
så snart den snillrike författaren beslöte öfvergifva en theori, som i
vissa fall missleder honom». Men den originella och intressanta
grundtanken beundrar Atterbom. »För hvad detta utkast hade
kunnat bli eller möjligen ännu kan blifva, äga vi emellertid full
borgen i det mindre sköna än egna af själfva grundtaken. Den är
förkroppsligad i berättelsens hufvudperson och omgjuter henne med
ett lika rörande som mystiskt behag, hvars framställning alltjämt
stiger i glans och värma». —
Hvad som föresväfvat författarens åskådning [vid skildringen af [-Tintomara]-] {+Tin-
tomara]+} — säger Atterbom — är en skär naturbild af den
människoenhet, för hvilken den vanliga söndringen och den vanliga återföreningen
mellan manlig och qvinlig mensklighet är främmande; det tillstånd
hvari menniskan, höjd öfver alla bildningens och missbildningens strider,
är ett himmelskt — Djur, d. v. s. på en högre lifsgrad lefver och
handlar med samma reflexionslösa, samma orubbligt harmoniska sjelfenighet,
som tyckes, i lägre art och mått, vara den jordiska djurlighetens
allmänna egenskap. . . . Men denna herrlighet är ändock en hednisk, så
länge nämligen som ägarinnan ej varseblifvit åtskillnaden mellan den egna
sjelf tillräckligheten och den guddomliga samt därföre icke heller sitt
behof att af denna omfattas för att dymedelst upphöjas till den enda
fullkomliga enheten. Därföre har han låtit den oskuldsfulla tjuserskan vara
och* förblifva en ochristen, midt i vårt cbristnade tidehvarf och
fädernesland . . . Möjligtvis har Esmeralda, i Victor Hugos roman ’Notre Därne’
gifvit förf. anledning till denna conception. Om så är, kan å ena sidan
sägas, att Hugo öfverträffar vår förf. i personens individuella åskådlighet,
men ock å andra sidan att själfva det i concéptionen ideala är af denne
uppfattadt med spekulativare djupsinnighet.
Efter utdrag ur romanen slutar Atterbom sitt omdöme om denna
med orden:
Utelämnadt hos Ahnfelt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
