Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 Karl Warburg,
— det är naturkraften — det sköna — det är vällusten: men konstnären
sjelf är skapare, och se! han säger sjelf om sina verk, att allt är ganska
godt. Blott han sjelf stiftar lagar för sin verksamhet, hans hugskott skola
dyrkas, der han står och visar sina magiska villor i öknen och utropar
frestande: fall ned och tillbed mig, och allt detta skall vara ditt.
Du torde väl ej förkättra mig, om jag påstår att detta är den
religion i konsten, hvilken Goethe och hela Tyska skolan gifvit oss i utbyte
mot de förra förvillelserna. Men Goethe var stor i ett afseende: han gick
så långt som det står i människoförmåga uti denna »After-Antik». Han
nyttjade icke allenast klubba och mejsel, han finhögg, han filade, han
glättade och fernissade, likasom Canova, sina bilder för att gifva dem utseende
af ålderdomslämningar. Och sedan han fått sin bild färdig, så stod den
der, skön om man så vill, i synnerhet, i fall man anser endast det för
»oskönt som är oform », men likväl foster af en ensidighet, ensidigare än
den härmade antiken; ty antikens konst var ej så rent af lösryckt till
formalism, utan hängde tillsammans med en gudadyrkan sådan den ock var,
men hos Goethe är konsten så pass sjelfständig, att ej säga något värre, att
den utgör en stegrad hedendom, en hedendom i själfva hedendomen.
Den rigtning af konsten, som antyddes i »Werther» och »Die
Wahl-verwandtschaften», samt i hela andan af boken »Aus meinem Leben»,
har ej befunnits utan frukter. Ett filialsällskap, i början bekämpadt, sedan
tolereradt, slutligen beskyddadt af den tyska skolans anhängare, har gått
ännu längre. Redan Fouqué berömde i omedveten uppriktighet »den
edlén Thiersinn» och nu börjar man uppenbart som de Egypter, dyrka all
kreatur. Med en viss försigtighet, vidröra visserligen de tongifvande
sådana snillefoster likasom glödande kol, men vissa ögon kunna dock icke
neka sig det nöjet att med välbehag betrakta det röda skenet — lika lockande
som det röda skenet af forntida minnen. Det hjälper nu mera ej att
protestera, då Törnrosens bok blifvit jemförd med t. ex. Victor Hugo, och
således den nya ättlingen vederbörligen uppammad och erkänd. Du har
läst En dödsfånges sista stunder, der den s. k. menniskan utan aning om
ett lif efter detta, vrider sig som en mask under mordjernet; du har läst
Isländaren i Norge, och minns troligen, huru förf. der söker göra sina
läsare förtrogna med kadaver och bödlar, samt hvilken stor roll der spelas
af ett fyrfotadjur. Det återstår till den sköna konstens fulländning att göra
sig förtrogen med de djur, som i stöd af större tillgångar kunna i vighet
och behändighet mäta sig med Azouras Lazuli Tintomara.
»Men äfven det Djuriska, Naturiska, hvarföre skulle det vara så
gement? Det djuriska, som står under oss i de flesta fall, står dock öfver
menniskan i ett i synnerhet i en tid, då vi genom otaliga stridigheter äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
