Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den börjande reaktionen mot nyromantiken. 95
Men här har förf. tillställt en annan lek. Det egentligen intressanta
består nämligen deruti, att pater Anselmo icke under hela tiden, då
Ra-mido förälskar sig i taflan, gör något allvarsamt försök att hindra sin son
ifrån att beskåda denna tafla eller vända hans tankar ifrån densamma, utan
helt lugnt, ehuru han sjelf bäst borde känna taflans rysliga hemlighet,
låter Donna Bianca berätta den och stundom endast afbryter henne med ett:
»ej Don Juans skämt jag gillar», »ej Don Juans tal jag gillar». »Man
frestas att tro», säger rec. i Litt. För. Tidn. »att Don Juan ville med flit
låta sonen på sådant vis omkomma för att genom detta nya, opåräknade
straff göra sin penitens desto bittrare». Och denna förmodan är ej så
alldeles utan grund, ehuru Rec. i Litt. För. Tidn. anser det för ett
tillfälligt fel i kompositionen, som är hvarken mer eller mindre, än sjelfva
grundtanken i dikten, i hvilken väl förf. minst skulle vilja se sig missförstådd.
Att detta mord på sonen, hvilket dock ej tyckes bekomma Don Juan stort,
hufvudsakligen ingår i den s. k. botgärningen, kan man se af hela
anläggningen.
— — — Med denna åsigt om botgöring och uppfostran hänger nära
tillsamman den åsigt, till hvilken Richard Furumo bekänner sig, då han i
en af de förra delarne af Törnrosens bok, med en infernalisk isköld,
under det han prisar den delicata frukosten, berättar huru han åskådat den
olyckliga flickan, som, man vet icke rätt huru, sjönk ifrån klippan i
strömmen, utan att hjelpa henne, ty han tyckte att hon dog så skönt: så tycker
ock Anselmo, då han säger:
»Säll är dock Anselmo nu;
Slutat har min Don Ramido
Så som ej hans far än slutat».
Så tyckte äfven den olyckliga kvinnan, som för ett par år sedan efter
att hafva förfört sitt eget barn till tjufnad, mördade detsamma, på det att
det ej med tiden skulle blifva en stortjuf. Äfven hon berättade inför
domstolen, huru skönt barnet under dödsplågorna på hennes uppmaning vände
sig till sin rätte Fader. Henne dömde Fäderneslandets lagar att halshuggas
och å båle brännas; en Konstdomare skulle om hennes bragd hafva dömt:
Huru skönt!
Häraf kan du göra dig ett begrepp om hufvudtanken i Törnrosens
bok, hvilken då den gör menniskan till ett physiskt ting, lika underkastad
passionens absoluta förstöringskraft, som den vegetativa naturen är
underkastad förruttnelsen, äfven upphäfver skillnaden emellan godt och ondt. —
Efter något skämt med diktionen i dramat slutar brefskrifvaren
med följande ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
