Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 Karl Warburg,
Några hänsyftningar såväl i dina sednare bref, som i sjelfva den sista
Recensionen, låta mig förstå, att du ej sällan befunnit dig i en svår
belägenhet, i anseende till flere omilda Personer, och att du med flit låtit
åtskilligt inflyta för att vara en lisa åt dem och hvarigenom du beredt en
sköld emot deras skarpa pilar. Så har »all rättfärdighet blifvit uppfylld»,
enligt dina egna ord, älskade broder!
Dessa och dylika personer är det jag menar med Motståndare, (som
i stycket influtit) och för hvilkas räkning också det sista (sid. 31—34) är
ämnadt. Jag hoppas åtminstone humaniteten skall tillåta mig säga ett par
ord till upplysning om min mening.
Atterboms svar på detta bref är förkommet, men af ett nytt
bref från Almquist framgår, att han lofvat snart tala om »Baron
Julius» och »förmodligen vid samma tillfälle gifva Hagbergianerne
sitt igen i afs. på Goethe m. m.».
I Dialog om sättet att sluta stycken låter Almquist Richard
och herr Hugo samtala rörande de omdömen, som fällts om Azowra
Lazoiüis Tintomara och Bamido. Richard yttrar sig först om de
Atterbomska kritikerna:
Oaktadt det klander för åtskilligt jag där finner, är dock ett visst slags
stort beröm gjutet öfver det hela, som utan tvifvel skall glädja herr Hugo,
dessa poetiska infalls förste upphofsman. Genom hela bedömandet går en
anda af kärlek, sanning, älskvärdt allvar och uppriktighet, så ovanlig och
ensam i vår tid, att om den intet här fanns i verklighet, utan stod
afskildrad i en roman, så skulle den hållas för en vågad osannolikhet.
Blott i afseende på sitt sätt att sluta stycken känner Richard
sig uppfordrad till svaromål, och därefter följer utredningen af detta
ämne. — Till slut kommer repliken till Hagbergs som är helt kort:
Du talar om kristendom, Richard. Jag påminner mig härvid —
anmärkte herr Hugo — att en korrespondent i Upsala skall hafva kommit i
bekymmer för religiositeten i Tintomaras och Ramidos historier, samt stält
sig inom gruppen af de misslyckade ibland Luthers efterföljare, som
skildras sid. 401 i Atterboms nyss utgifna Skrifter, band 1; om hvilka personer
det slutligen heter: »Fördömlig var nu med ens (för dem nämligen) Guds
uppenbarelse i naturen, sinligheten, skönheten — eller nogare uttryckt, den
befans vara djefvulens». —För att säga dig mina tankar, Richard Furumo,
så undrar jag icke på det slags religiösa dager, hvari du står inför
åtskilliga menniskor; ty din kristendom och din godhet afsticka alltför mycket
ifrån skrymtares. Jag har känt personer, som stundom, när känslan sval-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
