Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den börjande reaktionen mot nyromantiken. 105
Till slut pekar ’Theodor’ på, hvarest källan till dessa lärda
angrepp vore att söka: Af frukten skolen I känna trädet: »det
falska religionsnitet hade förut visat sig i världen».
Med dessa ord åsyftade Lindblad den Fahlcrantzska ortodoxien,
eller — som han i bref till Atterbom kort förut kännetecknat
riktningen — »det Fahlcrantzska svarta kätteriet».
Lindblads uppsats, som för öfrigt är kryddad med skämtsamma
anspelningar på tidens tilldragelser och personer, var dock blott en
lättare salfva.
Det mest vägande svaret från fosforistlägret dröjde. Först i
december 1835, efter det Almquist besökt Uppsala och sannolikt
manat på den stundom något recensionströge Atterbom, kom
dennes genmäle, hvilket var inflickadt i hans anmälan af Baron Julius
K., Sattet att sluta stycken, Signor a Luna och Colombine.
Efter att i all vänlighet hafva utbytt meningar med Almquist
rörande »sättet att sluta stycken», tillägger Atterbom, att till hvad
denne skrifvit mot »brefskrifvaren i Upsala Correspondenten» kunde
mycket mera sägas, # kunde gifvas ett fullständigare »svar på tal»,
mindre för författarens räkning än för Goethes och den såkallade
Tyska skolas, under hvilken mångtydiga benämning (fullt ut lika
exakt, som t. ex. den välbekanta benämningen Thosphorister’) denne
brefskrifvare sammanfört en mängd tänkare, skalder, artister och
litteratörer för att så öfver dem som öfver Goethe afkunna en
religiös, moralisk och estetisk dödsdom.
Efter att hafva refererat det väsentliga af denna dödsdom och
anmärkt, att åtskilliga af infallen och utfallen just ingenting
synnerligt mena utan stå där blott för stilistisk effekt och tillhöra det slags
yttranden, för hvilka man kunde föreslå den Lifbergska rubriken
»intetvethvadmansägeriteter», förklarar Atterbom, att dock ett och
annat återstår, som måste antagas vara menadt. För egen del torde
Atterbom kunna mottaga sin andel med tystnad, han hade hvarken
sökt locka läsare eller åhörare till »natur- och kreatur dyrkan» eller
sökt afvända deras sinnen från Gud, Konung och fädernesland.
Brefskrifvaren hade blott behöft genomögna inledningen till Atterboms
redan då utgifna större filosofiska verk — förstås icke för att lära
sig något (ty huru kunde där för honom finnas något att lära), utan
för att se efter, om dess författare verkligen vore en så förstockad
hedning, att han satte det heliga i Naturkraften, det sköna i Väl*
lusten, och erkände ingenting högre än Konsten. (Atterbom
hänvisar i detta afseende till sina yttranden sid. 16 om förblandningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
