Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 Karl Warburg,
kris. I flere afseenden skiljer han sig från sin förra, mer
romantiska ståndpunkt, genom mera realistiska skildringar, genom mera
demokratiska ämnen och slutligen genom en
social-revolu-tionär tendens, som visserligen i ett och annat föregående arbete
antydts, men som först nu mer eller mindre ohöljdt framträder i
olika skrifter. De rent romantiska alster af honom, som
offentliggöras efter 1838, äro däremot, som jag annorstädes torde blifva
i tillfälle att påvisa, så godt som alla tillkomna åtskilliga år förut.
Ären 1835 — 1838 beteckna ett skede i Almquists författarskap,
hvarunder flere hans konstnärligt yppersta arbeten mogna. Äfven
personligen blir förhållandet till fosforistkretsen svalare. En olycklig
och bitter polemik med Palmblad om Almquists grekiska
grammatika bragte kyla dem emellan, om än vänskapsförhållandet till det
yttre bevarades. Men Det går an och andra skrifter framkallade
Palmblads kvicka satir, och Almquists öfvergång till det liberala
lägret och medarbetarskap i Aftonbladet fullbordade schismen mellan
honom och de gamla vännerna i Uppsala. Särskildt är skiljsmessan
mellan honom och Atterbom, som kan förtjäna sin särskilda
skildring, af stort intresse. Deras ’afskedsbref’ växlades på våren 1840.
Och Almquist berättar i ett bref till en väninna i nov. 1842, då han
vistades i Uppsala — inkallad af domkapitlet — och besökte fru
Silfverstolpes vittra aftoncirkel, hurusom Atterbom hade återvändt
hem, när han i salsdörren fick veta, att Almquist var där. »Så
häpen och modstulen är han, blott han hör mitt namn. Det griper
mig i själen, ty det bevisar, hur mycket han har älskat mig: han
vet och tror icke att jag älskar honom lika mycket tillbaka».
Med Carl August Hagberg hade Almquist haft en ny kontrovers.
De hade täflat om den underliga, halft estetiska Norbergska
professuren i Lund, därvid Hagberg blef segrare, visserligen icke utan
Almquists egen försky lian1. Denna händelse. bidrog väsentligen
till, att Almquist ref upp broarne bakom sig och »bröt med
samhället».
Atterbom och Hagberg åter blefvo försonade, och i ett bref till
Hagberg af 1845, tio år efter det bittra meningsutbytet, tackar
Uppsalaprofessorn sin kollega i Lund för »en oförgätligt vänskapsfullt in-
1 Tegnér skrifver till Heurlin, som nu efterträdt Hartmansdorff, Almquists
forne gynnare, såsom statssekreterare för ecklesiastikärenden, på nyåret 1839:
»Vid sitt specimen i Lund öfverbevistes Almquist, den nya Elementarskolans hjälte,
om några och åtti grammatikalfel. . . . Tro mig, Hagberg är den ende duglige
af de sökande, ehuru jag gärna erkänner, att äfven han saknar eminent hufvud,»
(Lunds univ.-bibl.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
