Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schillers inflytande på Tegnér och Tegnérs samtida. Af Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 Albert Nilsson,
i Riksdagen 1527 har han blankversen. Af Schiller torde han ha lärt
så godt som intet. Hans förebilder äro att söka andra sidan om
sundet, i Ewald och Oehlenschläger, hvilka äfven använde körsånger.
Stagnelius står i sin dramatik å ena sidan Ling ganska nära,
å andra sidan är han påverkad af antika mönster. Ämnet till Visbur
är taget ur samma sagokrets som Lings Agne. Körsångerna erinra
äfven om de Lingska. Odestron är densamma. Emellertid har
Stagnelius allt från början blankversen, hvilken han behandlar med
förvånansvärd skicklighet.
Fullt tydligt är Schillers inflytande på en annan yngre skald,
Bernhard von Beskow.
Denne äger dilettantens mångsidiga begåfning — han sysslade
med musik, målning och litteratur — utan att på något område
uppnå mästerskapet. Ett par och tjugoårig debuterade han som
lyriker. Hans Vitterhets förs öh (1818 — 19), två små samlingar
originalpoem och öfversättningar (de efter Schiller ha förut omnämnts),
mottogos gunstigt af den läsande allmänheten. Några år efter (1824)
vinner han akademiens stora pris för täflingsstycket Sveriges anor,
där som bekant Tegnérs bildspråk drifves till karrikatyr. Snart
finna vi honom sysselsatt med utarbetandet af en vidlyftig historisk
tragedi Erik den Fjortonde.
Det har kanske varit hans ärelystnads mål att bli för svensk
dramatik, hvad Schiller blef för tysk. Schiller erkänner han själf vara
det höga föredöme han valt.
Ämnet är taget ur den olycklige Erik XIV:s historia. Som han
vill lämna en utförlig bild af Eriks person, skildra honom sådan
han var både i sin lyckas och olyckas dagar, har det beredt honom
svårighet att sammantränga det rika ämnet inom dramats form,
hvarför han låter dramat sönderfalla i »tvenne olika taflor, af hvilka
den ena skulle äga til föremål att tekna hans fall och den andra hans
försoning». »Eriks egen karakter», säger han, »ger härtil erf ännu
starkare anledning. Svag, villrådig, misstänksam och stundom grym
under sin styrelsetid, återtog hans själ i olyckan sin medfödda kraft,
och det är först i fängelset, sedan han nedlagt sin krona, som han
visar sig värdig, at bära henne, och efterverlden ser honom med
deltagande. At tekna blott en af dessa perioder utaf hans lefnad
hade varit, at beröfva honom all historisk sanning, och svårligen
skulle åskådaren då känt igen honom. Schiller har i sin
Wallenstein gifvit mönster för en dylik dramatiserad historie-målning i
särskilda taflor, af hvilka hvar och en likväl för sig utgör et helt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
