Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer och Schiller. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijer och Schiller. 69
Så hade Schiller yttrat: »Die Dichtkunst führt bei dem
Men-schen nie ein besonderes Geschäft aus . . . Ihr Wirkungskreis ist
das Total der menschlichen Natur, und bloss insofern sie auf den
Charakter einfliesst, känn sie auf seine einzelnen Wirkungen Einfluss
haben». (Über das Pathetische.)
Då Geijer tillbakavisar »de anspråk, som fordra för mycket» af
konstens verkan på människans moraliska bildning, som vilja göra
den till en genväg till dygden, då han opponerar sig mot den
föregående tidens vana att pålägga poesien nyttans eller nöjets
måttstock, följer han Schiller, likaså då han finner motsatsen mellan det
ideala och det verkliga, som dygden ständigt sträfvar att upphäfva,
endast i den sköna konstens verk helt häfd.
Inbillningskraften är för Geijer poesiens lifgifvande princip.
Poesien framgår ur inbillningskraften och talar till inbillningskraften.
Den är det, som »sammanbinder alla människans andeliga och
sinnliga krafter till ett helt», den »är både andelig och sinnlig».
Schiller betraktade det estetiska såsom ett mellantillstånd mellan det
andliga och det sinnliga. Konsten var för honom försoningen
mellan sinnlighet och förnuft, hvilka i det verkliga lifvet befinna sig i
inbördes kamp. I det estetiska tillståndet voro de fiendtliga
makterna försonade, och en människas karakter var skön i samma mån,
som hon i lifvet förmådde förblifva i det estetiska tillståndet, så att
hennes sinnlighet utan tvång lydde förnuftet.
Detta Schillers etiskt-estetiska ideal, utförligast framställdt i
afhandlingen Über Anniuth und Würde, tecknar Geijer här i en
framställning, som blott är ett fritt återgifvande af kärnan i denna
Schillers uppsats. Geijer karakteriserar begreppen värdighet och
behag alldeles i öfverensstämmelse med Schiller, men kort, raskt
och lifligt, i motsats till Schillers omständlighet. Geijer yttrar själf
i inledningen till denna skrift, att han »skrifver ingen afhandling
för lärda». Också lägger han mindre vikt vid noggrannheten i
definitionen, har ej samma intresse för själfva kategorierna som
Schiller.
I sina estetiska afhandlingar är Schiller i hög grad skolfilosof,
afgränsar noga begreppen och inlåter sig i långa utredningar. Geijer
har läst dem väl och med behållning. Men fackindelningen i
människans själslif, den skarpa gränsbestämningen af olika
förmögenheter, som genomgår Schillers estetiska skrifter, är ej det, som
intresserar honom. Enheten är det, han söker, och han finner den,
då han som Schellingian sätter vetenskap, konst och religion som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
