Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer och Schiller. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Hilma Borelius,
I öfverensstämmelse med Schillers förklaring af »der Spieltrieb»
ser Geijer den estetiska verksamheten såsom härflytande af »ett
öfverskott af kraft».
Då poesiens element säges vara »det högre, gemensamma i
människonaturen», då den stigande odlingens fördelar med afseende
på det hela och nackdelar med afseende på individen undersökas,
är det i anslutning till Schiller, hvilken i 6:te brefvet om estetisk
uppfostran utförligt undersökt den växande odlingens verkningar för
samhället och den enskilde. Den vuxna människans förhållande till
barndomen motsvarar en utvecklad kulturs, den moderna tidens,
förhållande till ett äldre, mera naivt kulturskede. »Barnet lofvar alltid
mera än ynglingen eller mannen håller. Det ger en föreställning af
hela mänskligheten med alla sina förmögenheter och anlag, då
mannen är ovanlig, om han blott i en bestämd karakters fulla
utbildning i något afseende kan påminna om den höjd, till hvilken
mänskligheten mäktar hinna». Med användande af samma jämförelse hade
Schiller i afhandlingen Über naive und sentimentalische Bichtung
yttrat: »In dem Kinde ist die A ni a ge und B es timm ung, in uns ist die
Erfüllung dargestellt, welche immer unendlich weit hinter jener
zurückbleibt».
I totaluppfattning har Geijers skrift om folkvisan intet
gemensamt med Schiller. Geijer är romantiker, icke blott estetiskt
utan i den betydelse, som Fr. Vetterlund ger ordet romantik, i sin
afhandling om Atterboms sagospel Fågel blå, till skillnad från den
äldre svenska litteraturhistoriens mera ytliga, öfvervägande formella
uppfattning.
Det högsta, det medlande mellan det allmänna och enskilda är
för Schiller konsten och konstens verk, det sköna. För Geijer är
religionen »samhällighetens lifsprincip», och om »poesiens element»
är det högre, gemensamma i människonaturen, så är det emedan
poesien är uttryck för religionen, mänskliga samhällets »innersta
band».
Den af Schiller funna fruktbärande synpunkten för betraktelsen
af antik och modern litteratur såsom »naiv» och »sentimental»
ligger väl bakom Geijers här gjorda indelning af poesien, liksom den
varit vägledande för Schlegiarne, men sammanfaller ej med den.
Också använder Geijer icke här uttrycket sentimental i Schillers
mening. Han talar blott på ett ställe om »den vanart hos en af sig
kommen poesi, som kallas det sentimentala». I Geijers
framställning är den genomgående, motsvarande åtskillnaden den emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
