Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer och Schiller. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Hilma Borelius,
Diktaren Schiller tjusade väl ynglingen och beundrades af mannen
Geijer, men öfvade intet stort inflytande på hans egen diktning. Att
så var, berodde dels på olikheter i deras naturliga läggning, dels på
tidsomständigheterna.
Utan att vara alltför djärf kan man af stilen i 1810 och 1811
års prosaskrifter draga den slutsats,, att om vi haft några dikter
af Geijer från åren före 1811, vi där skulle mött den grekiska
gudavärld, åt hvilken Schiller gifvit nytt lif. Men Geijers
skaldskap sprang fram under inverkan af de starka
fosterlandskänslor, den återuppvaknande kärlek till svensk forntid, som bl. a.
gifvit upphof åt Idunaförbundets bildande. Geijer hade på utländsk
botten erfarit Sveriges bittra förlust af Finland. Han hade återvändt
från utlandet med detta höjda och klarnade medvetande af
samhörighet med sitt eget folk — en känsla som icke behöfver innebära
en skymt af chauvinism — som den första längre vistelse i främmande
land nästan ofelbart framkallar hos en icke alltför ung och
outvecklad människa, om hon verkligen är barn af sitt folk. Han blef
medlem af Adlerbeths sällskap vid en tidpunkt af sitt lif, då
bildningsdriften rörde sig mäktigt inom honom. Så blef han skald. Och så
blefvo hans gudar icke Olympens utan Valhalls, hans hjältar icke
grekiska heroer utan nordiska vikingar. Den skald, han besjöng,
blef ej »Demodokos, som i Alcinoi sal sjöng Trojas fall», om
hvilken han talar i skriften om inbillningsgåfvan, utan den nordiske
harpospelaren, som i kristnadt hof sjunger om Uppsala tempel och
de gamle gudar.
Å Uppsala bibliotek finnes bland några andra Geijer-manuskript,
(Invigningen, Idunas äpplen m. fl.) en dikt kallad Nyårsnatten.
På vissa ställen är den på grund af talrika rättelser och
öfverstrykningar tämligen svårläslig. Innehållet är ett samtal mellan
författaren och det gamla året. Detta senare framträder som ett slags
mytologisk person, som om sig och öfriga förflutna år berättar, att
de ha sitt hemvist vid polen. Det gamla året anställer åtskilliga
betraktelser och skildrar därpå vårens glädje och dansen kring
majstången. Så komma tre verser, som innehålla en direkt efterklang
af Schiller. Det gamla året säger:
Yngling, dessa dagar för mig flytt —
Äfven jag var i Arkadien baren,
Äfven jag har kärleks välde lydt,
Blotta tanken gör mig ung på nytt,
Fast åt evig natt jag nu är dömd och svuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
