Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Per Elgströms romantiska poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 Fredrik Böök
och säga; Broder! du har gått — och sedan
med tystnad leta mina ben tilsammans,
och ge dem åt den mor som ej förskjuter,
och lägga blott en otäljd sten på grafven,
och skänka den en enda tår af känsla,
och strö derpå en enda handfull blommor,
af dessa fältets enkla, blyga blommor,
som aldrig vuxit under menskjors öga.
Hur utmärkande denna konstlösa satsbildning, denna
koordinering med "och" är för Kellgrens blankvers, därom kan man
öfvertyga sig genom en enda blick på "Til Christina" och "Sigvarth
och Hilma", där mängden af "och" gör sig märkbar rent
typografiskt. Elgström öfvertager äfven detta drag i sin blankvers, men
hos honom kommer sträfvandet mot syntaktisk enkelhet i kollision
med hans förut anmärkta böjelse för koncisa, rikt sammansatta,
djärft kontraherande uttryck. Resultatet blir den på en gång löst
sammanhängande och invecklade satsfogning, som är karaktäristisk
för Elgströms poesi. Som exempel kan anföras följande ställe ur
slutet till "Sigvarth", därför att det är en tydligt efterbildad
parallell till det närmast föregående citatet ur "Til Christina".
Elgströms "Sigvarth" skildrar liksom Kellgrens Timon en ungdomsväns
besök på sin egen graf,1 och det är uppenbarligen Kellgrens många
"och"-satser, som försväfvat honom.
Då nalkas — lik den Genius, som tankspridd
vid grafven står och möta vill sin Älskling,
när han ur jordens gömma lyfts till himlen —
en blomma låna från de gröna torfvor,
och smyg på min, der saknans gärd han egnar;
och när han beder svalkan sänd, och hviska:
»Jag väntar dig!» — och fly som ljungeldsblixten!
Och af min vålnad tänker han sig kringhvärfd,
och uppser stum mot horisontens gullrand, —
och jag från Elysén min helsning skickar.2
1 Situationen — ytterst dunkel — synes hos Elgström vara, att Sigvarth
uppmanar Hilma att inför den Sigvarths graf besökande ungdomsvännen spela
rollen af Sigvarths ande.
2 Det kan anmärkas, att de korta, betydelsefulla utropen (»Jag väntar dig!»)
som hos Elgström äro så vanliga, likaledes tillhöra tekniken i Kellgrens »Til
Christina».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
