Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Per Elgströms romantiska poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 Fredrik Böök
bland Ungdomens och Glädjens dansar;
och Lekarna i deras spår,
förskönade af Helsans Yar,
med alltid återväxta kransar.
Bland Lustarnas förtjusta Här etc.
Hos Oxenstjerna är scenen en klar och rätt nyktert genomförd
allegori, hos Elgström förvandlas den till ett långt mera fantastiskt
och obestämbart skådespel och har en viss stämningsimpressionism,
som den redliga beskrifningen hos förebilden alls icke eftersträfvar.
Ett uttryck sådant som det att önskningarna förfölja glädjens
meteorer och "förirra sig och bortdö och försvinna" erinrar om
Kellgrens snabba koordinationer, men får genom sitt fantastiska
sammanhang ett särskildt Elgströmskt tycke.
I samma skildring af hur Sigvarth vid morgonens inbrott hänger
sig åt hoppet och kärleksdrömmarna finner man dessa rader:
Han åter hviftar lätt med hoppets fackla
i dimman af en framtid, hvilken klarnar.
Bilden för osökt tanken till ett ställe i "Dagens stunder"
(Oxenstjernas -Arbeten. I, s. 46), där Kärleken framkallar kärlekssyner
hos Alfred genom att svänga en fackla:
Vid dessa ord, på sänkta skyn
i strålar kärleken försvinner,
men hviftar öfver Alfreds syn
det bloss som i hans händer brinner.
Men hos Elgström sättes bilden i samband med naturfenomenet:
dimmorna skingras af dagen. Härtill finner man förebilden i
"Dagens stunder" (I, s. 21), där det säges om vinden, att han, icke
med facklan, men med sina vingar,
förskingrar, hviftande, den dimma,
som sträcktes af den våta qväll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
