Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Stagnelius och Chateaubriand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagnelius och Chateaubriand 61
deras egenskap af kristna romantici — på skiljaktigheterna i per-
sonliga förhållanden och öden, konstnärlig läggning och andlig
begåfning behöfver icke många ord spillas.
Båda äro kristna romantici. Det lysande kapitel De la nature
dit mystêre, som med sina djärfva och stolta ingifvelser, sin friska
och öfverdådiga karaktär af en snillrik och öfverlägsen grandseig-
neurs filosofiska improvisation inleder Le Génie du ChrisUanisme
vittnar om ett svärmeri för det mystiska, det endast halft för-
stådda eller anade, det i ljusdunkel hvilande, hvilket är lika ut-
prägladt som Stagnelii. Det romantiska intellektets säregenheter
ha sällan belysts skarpare än i dessa nobla och klangfulla prosa-
rytmer. "Det finnes ingenting skönt, ingenting ljuft, ingenting
stort i lifvet utom det mystiska. De underbaraste känslorna äro
de som skänka oss en dunkel och förvirrad rörelse: blygsamheten,
den kyska kärleken och den sanna vänskapen äro fulla af hemlig-
heter. — — — Barndomen är lycklig just därför att den ingen-
ting vet, ålderdomen är eländig därför att den vet allt, men till
all lycka, i samma stund som lifvets mysterier sluta, börja dödens.
Öfvergå vi till det intellektuella området, så finna vi att äfven
tankens njutningar äro hemligheter. Det hemliga är af en så gu-
domlig natur, att de första mänskorna i Asien endast talade genom
symboler. Till hvilken vetenskap vänder man evigt tillbaka? Till
den som alltid lämnar något kvar för aningen och som skänker
våra blickar ett oändligt perspektiv. Om vi irra i ödemarken, så
undvika vi af instinkt de öppna slätterna, där allt kan öfverskådas
med ett ögonkast; vi uppsöka skogarna, religionens vagga, sko-
garna, hvilkas skugga är fylld af under och där tystnaden och
ljuden äro järtecken, dessa ensamheter, där korparna och bina be-
spisade kyrkans första Fäder och där de heliga smakade fröjder,
som kommo dem att utbrista: "Herre, det är nog; jag dör af väl-
lust, om Du icke tyglar min glädje!" — Man stannar icke vid
foten af ett modernt minnesmärke, hvars ursprung är kändt; men
om man på en öde ö, midt i oceanen, plötsligt finner en bronsstaty,
hvars lyfta arm visar mot de nejder där solen går ned och hvars
sockel är betäckt med hieroglyfer och frätt af hafvet och tiden —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
