Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Martin Lamm
återfinna vi också den bekanta psykologiska motiveringen för den
borgerliga dramen: "Det är ostridigt, at våra likars olyckor gå
oss närmare än de högas. Vi spegla oss bättre i dem, ty vi igen-
känna oss sjelfva i deras fel. . . . Man har ock sett at några så
kallade Tragedies Bourgeoises förträffeligen lyckats såsom en Dide-
rots Pêre de Famille, och Sedaines le Philosophe sans le sçavoir".
Ännu intressantare är dock, att Neikter visar sig bekant med
de ultramodernaste riktningarne inom dramat, med "le genre som-
bre", och ger dem sitt gillande. Jag anför några passager ur det
stycke, där han vill visa, att "Sorgespel som endast upväcka be-
dröfvelse kunna tjena til et tidsfördrif": "Men hvar och en torde
af sina egna känslor röna at en art af nöje ofta följer sjelfva tå-
rarne. Den, hvilken naturen icke förnekat et hjerta, vet, at med-
lidandet med andras plågor icke är utan sin vällust. Miltons För-
lorade Paradis och Youngs Nätter tråtsa alla Skaldestycken i styr-
ka at behaga, men deras taflor upvisa icke annat än dunkla och
bedröfveliga utsigter, och deras sång är idel klagetoner. ... I en
mästerlig målning behaga de ohyggeligaste och mäst motbjudande
ting nästan mera än de skönaste. Furierne finna där flere älskare
än Gratierne." Det är ej svårt att finna, hvar Neikter fått dessa
idéer. Större delen af den framställning, ur hvilken jag lånat de
sista citaten, är delvis ordagrant byggd på Baculard d’Arnauds
definition af "le genre sombre".1 Det är i själfva verket denna
skolas ästetik, Neikter gjort sig till tolk för, och han skildrar i en
längre passage på ett ypperligt sätt den psykiska verkan, som den
moderna skräck dramen har på åskådarne.
Det är klart, att han med denna smak ej är någon oinskränkt
beundrare af den fransk-klassiska tragedien. Han sätter den af-
gjordt under antikens: "Man kan likna et Grekiskt Sorgespel vid
et ansikte som äger hälsans muntra rådnad; men Fransosernas, vid
et som är målat med smink." Han stötes framförallt af fransmän-
nens "galanterie", deras "flepiga och matta kärleks Episoder", som
särskildt "skämt" Racines Phêdre. "På Tragiska Theatren bör
kärleken icke visa sig utan grym och rasande, samt utgöra sjelfva
hufvud händelsen, men icke någon episode." Corneille har ännu hans
1 Se företalen till Le Comte de Comminge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
