Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 Martin Lamm
och den Ömmaste af alla Qvinnor! som kunde göra Allt för sin
Hämd; och vill beveka genom Kärlek och Tårar. — Hon mördar
på Theatern sina Barn: men hvad en trollgudomlighet gör, dömmer
ej mennisko-hjertat. Det Öfvernaturliga i makten ger Inbillningen
häpnad; för Själen bort öfver den vanliga Naturen; och delar den
lidande Känslan." Fransk-klassicismens fordran på att tragediens
personer skola tillhöra vårt eget släkte, är alltså här resolut kastad
åt sidan. Vi ha i stället att göra med ett af dessa öfvernaturliga
väsen, som folktron i alla tider framalstrat, en af dessa demoner,
som gynna och skydda oss, så länge vi ej förgripa oss mot dem,
men som, en gång retade, rasa och förgöra med en naturmakts
oblidkelighet. Och det förklaras rent ut, att denna demons hand-
lingar undandraga sig våra domar. Att Lidner ej från början
tänkt sig Medeas karaktär i denna belysning, torde redan ha fram-
gått af min analys af hjältinnans karaktär. Och i hans eget första
förord ges ju ej den ringaste antydning härom. Tvärtom uppmanas
ju alla "känslofulla sköna" att fördraga hennes grymhet. Det är
rätt tydligt att han först under arbetet kommit till denna nya upp-
fattning af hjältinnan och det är väl troligt, att Thorilds råd här
varit afgörande. I hvarje fall är det tydligt, att vi här ha att
söka förklaringen till den mest betydande förändring stycket under-
gått från sin ursprungliga form i handskriften. Där hade barna-
mordet hufvudsakligen skildrats i anslutning till Gotter. Efter
gärningens fulländande visar sig hjältinnan "blek och förskräckt."
Hon sitter försjunken i elegiska drömmar vid sönernas lik, och ser
den äldste förvandlas till en stjärna, den yngste till en näktergal.
Hon tillropar den senare:
Ack, du ej heller glömma bör,
Din moders öde rördt beskrifva
På det en billig eftervärld
Mig mina söners död förlåter
Vid minnet af min kärlek gråter,
Och suckar: Ack, hon var en trogen älskling värd!
I den definitiva texten äro dessa veka känsloutbrott strukna.
Från början af tredje aktens sjätte scen, då hon får veta, att Jason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
