Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 Martin Lamm
Det fins en evig Magt, som från sin Himmel ser
Vid Barnens späda rop i lägsta vagga ner.
Han vakar öfver deras dagar,
Som hafva ingen Mor, ej någon tillflygt mer:
Åt denna blida Makt jag öfverlemnar Er.
Och man torde fåfängt i hela Hermann’s-Schlacht söka en bard-
sång med ett så enkelt och varmt uttryck för fosterlandskänslan,
med en så frisk antik färg och en så ren klang som de lidnerska
krigsskaldernas sång. Jag har redan förut vidrört, hvad det är
som gjort, att Lidners skaldegåfva först i Medea kommit fullt till
sin rätt. Det är, att han först där funnit den form, som bäst pas-
sade honom, operan. För en rent dramatisk dialog saknade han
förutsättningar. Han ägde ej den förmåga till själsanalys, ej det
verklighetssinne, som den kräfver, hans stil var för orolig, för
subjektiv för att kunna fullt illusoriskt återge olika personers sätt
att tala. I operan kunde hans fantasi få friare tyglar, hans lyriska
begåfning göra sig gällande. Operans värld gjorde ej anspråk på
att troget afbilda verkligheten, den befriade från alexandrinen och
det lugna, klassiska framställningssättet. De dramatiska momenten
framställdes i korta, exklamatoriska replikskiften; allt annat svällde
ut till lyrik. Så är det också i Medea; ty de långa recitativ, öfver
hvilka Lidner själf klagar, äro i själfva verket oftast genomsprängda
af lyrik, nästan förklädda arior. De rent dramatiskt dialogartade
delarna äro förvånande få, och bära alla samma abrupt brådskande
prägel som hos Metastasio.
En dylik form har naturligtvis sina faror. De lyriska utgju-
telserna, särskildt ariorna, mista ofta all relation till de personer
i hvilkas mun de läggas, till den situation, under hvilken de sjungas.
Metastasio har ofta råkat ut för detta missöde, och Lidner har ej
gått fri därifrån. Man kan i hans opera finna flera arior, som
innehålla vackra tankar, men som äro mycket främmande för sin
plats. Jag tager ett exempel, Medeas aria i sista aktens femte
scen, då hennes moderskänsla uppreser sig mot tanken på att mörda
barnen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
