Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 Martin Lamm
anslutning till Pindaros’ kompositionsform har han ej gjort. Hans
vers är rimmad och den följer intet uppgjordt schema. Den
växlar oafbrutet form efter innehållets kraf. Den sväller ut till
alexandriner i de reflekterande och beskrifvande partierna, bil-
dar smäktande, lyriska strofer i de idylliska momenten, och blir
i de mest upprörda ögonblicken korta, tvåtaktiga rader. Det är
klart, att vi här ej blott böra söka förebilden hos Pindaros och hans
moderna efterföljare, utan jämväl i operastilen. Det var ju under arbe-
tet på Medea, som Lidner skref Spastara, och det föll sig därför helt
naturligt för honom att ge dikten operalibrettons form. Och om
man tänker sig musikaliskt ackompanjemang, sönderfaller Spastara
helt naturligt i recitativ, arior och körer. Det är också att märka,
hur tydligt Thorild gentemot dem, som förklara sig ej begripa
versifikationen i Spastara, betonar versens rent musikaliska karak-
tär. Vers är, säger han, "det samma som lopp och charakter i
Musiken: när tonernas gång, stark, len eller mättad, ej är bruten,
utan då brottet är en större skönhet; när harmonien säger det
känslan vill."
Från operan har Lidner också lånat den rent dramatiska ge-
staltningen af ämnet. Han nöjer sig ej med att beskrifva perso-
nernas känslor, han låter dem gång på gång själfva få ordet. Ej
ens då Spastara funnit sin son i det brinnande palatset och på
nytt skall rädda sig ut ur lågorna, låter skalden henne slippa sin
obligatoriska utgångsaria :
Kom, Maka! kom, at se! — Min sällhet är för stor!
Min Son! Mit enda Barn! mig dina läppar röra!
Min Moders arm får nu omfamna dig:
Du lefver! — — — — är hos mig!
Den Gud, som fört mig hit, skal än misskunda sig.
Och oss igenom lågor föra.
Hur äkta operamässig är ej denna lyriska effusion i det mest
ångestfyllda ögonblicket, då hvarje sekunds dröjsmål betyder en
säker död. Hvar annars, om ej i operans värld, får man se en
hjältinna så resolut sätta sitt och sitt barns lif på spel, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
