Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 Martin Lamm
Abélard och Heloisa äro det klassiska kärleksparet i klostret
under sjuttonhundratalet. Men vid sidan af den besjungas en mängd
andra älskande, som förgäfves i klostercellen kämpa mot den jor-
diska kärleken. Särskildt populär är berättelsen om Comminge och
Adelaide. Den är af följande innehåll: den unge grefven af Com-
minge har förälskat sig i Adelaide, med hvilkens familj hans fader
ligger i fiendskap. Då han ej vill afstå från henne, kastas han af
fadern i fängelse, och släppes ej ut förrän Adelaide tvingats att gifta
sig med en annan. Han gör nya försök att återvinna henne, men
slutar med att i förtviflan söka inträde i ett trappistkloster. Men
ej ens denna ordens stränga regler kunna döda hans kärlek. Under
sin munkkåpa bär han den älskades porträtt och bref, och det är
dem och ej Kristusbilden, som hans dyrkan i första rummet gäller.
Vid hans sida arbetar i klostret en ung broder — de gräfva hvar
sin graf —, som tyckes omfatta honom med en varm sympati.
Först efter flera år afslöjar sig denne på dödsbädden som den för-
klädda Adelaide. Hon hade efter sin mans död i manskläder sökt
och vunnit inträde i klostret och hade igenkänt Comminge, men ej
röjt sig. — Denna oerhördt patetiska historia behandlades i roman-
form af M:me Tencin, omskrefs till dram af Baculard d’Arnaud och
gjordes af Dorat till en heroid. I alla former gjorde den succés.
I Sverige tyckes den ha varit så populär, att Lidner i Yttersta
Domen omnämner dem bland olyckliga älskande, utan att behöfva
ge några närmare upplysningar om dem:
Kom, klagande Comminge! i skuggan af de träd,
Der obeslöjad går din trogna Adelaide,
I denna myrten dal sig klostrets hvalf påminner,
och rädd i sanden ser, om der sit namn hon finner.1
Redan tidigt tyckes Lidner ha varit förtrogen med klosterpoe-
sien. I kärleksscenerna mellan Sture och Sophia märkas anslag
därifrån, kanske tydligast i Stures ord:
1 Det synes af de sista raderna, att Lidner här särskilt har Dorats heroid
i minnet. Där igenkänner nämligen Adelaide den älskade genom att hon ser
.lonom skrifva hennes namn i sanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
